I sin senaste ledarkolumn pekar överste Bo Pellnäs på riskerna med det nuvarande försvars- och säkerhetspolitiska upplägget i Sverige. Vi knyter vår säkerhet till så kallade samarbeten med andra makter, främst USA och andra Nato-stater – samarbeten som inte i första hand går ut på försvar av svenskt territorium, utan syftar till operativ förmåga vid ex-territoriella insatser. Samtidigt avstår vi från att tillgodose det egna landets försvarsförmåga med erforderliga medel i form av manskap, vapen och annan utrustning samt en nödvändig infrastruktur.
Riskerna med konceptet är dels att vi kan uppfattas – det räcker ofta med att uppfattas! – som integrerade i en maktpolitik över vilken vi inte styr (försvarsminister Peter Hultqvist gav i sitt anförande vid det svenska flygvapnets 90-årsjubileum den 26 augusti intrycket av att Sverige tillhör en ospecificerad ”transatlantic community”), dels att vi vid ett eventuellt militärt angrepp förväntar oss ett stöd från utomstående, vilket kan utebli eller starkt fördröjas, och det senare alldeles oavsett om vi fortsätter att vara ett alliansfritt land eller om vi ansluts till Nato.
Pellnäs varnar för att vi kan komma att göra oss ”helt beroende av en stormakts välvilja i en allvarlig kris”, varmed rent konkret avses att USA – såsom en inte längre suverän hegemon – kan få andra prioriteringar, vilka väger tyngre än försvaret av Östersjöregionen, exempelvis vid en öppen kraftmätning med Kina. Ambassadör Börje Ljunggren har nyligen i en initierad kommentarartikel markerat allvaret i ett scenario där ett alltmer potent Kina möter USA och dess allierade i Sydostasien i kamp om politiska inflytelsesfärer, nationell prestige och ekonomiska fördelar.