Det är ett ostyrkt påstående att Sveriges nationella säkerhet skulle äventyras om regering och riksdag anslöt sig till FN-traktaten som kräver förbud mot kärnvapen. Möjligen är denna ett verkningslöst slag i luften. Troligare är, som Hans Blix har argumenterat, att den ökar pressen på kärnvapenmakterna att ytterligare reducera och slutligen avskaffa sina innehav. Traktaten, vars tillkomst 122 av FN:s medlemsstater står bakom, däribland Sverige, binder inga andra än undertecknarna; den irriterar ett fåtal.
Den är inte heller riktad mot några eller en speciell grupp av kärnvapenstater utan mot innehaven som sådana. Alla som förfogar över och är beredda att använda kärnvapen, som hot, i angreppssyfte eller som vedergällning, bör känna sig utpekade och åthutade och naturligtvis särskilt de som har sagt sig villiga att inkludera dem i en förstaslagsstrategi. Initiativet är uppbackat av Förenta nationernas generalsekreterare, stöds av Finlands socialdemokrater och har belönats med Nobels fredspris.
Det ledande svenska regeringspartiet förfaller emellertid för ögonblicket splittrat i synen på ratificering. Detta är i sig olyckligt. Sverige bidrog aktivt till att traktaten kom till stånd och sviktar därefter. Ingen kan det ha undgått att detta sker efter yttre påtryckningar. Ingen har heller kunnat förklara hur ett undertecknande skulle kunna påverka eller upphäva försvarssamarbeten som landet har ingått – om det inte blir följden av rena bestraffningsåtgärder. Men i så fall är dessa ”samarbeten” osunda!
Kärnvapen blir inte mindre skrämmande och dödsbringande av att de ingår i demokratiska staters arsenaler. Och den svenska regeringen har förklarat att några kärnvapen inte får finnas på svensk mark, vare sig egna – den optionen ströks ju i slutet av 1960-talet – eller andras. Finns det risk för, med ingångna ”samarbeten”, att den deklarationen blott är ett tomt ord? Frågan har ställts i debatten men inte fått ett tillfredsställande svar.
Däri ligger en betydande osäkerhet, och den kan vara delvis självförvållad.
Om Sverige lägger sig platt för maktspråk, sänder detta oundvikligen fel signaler – till samtliga berörda, inte minst dem som har stött FN-initiativet.
Det säger att vi kompromissar om vårt oberoende utan att det är påkallat och ligger i vårt nationella intresse. Det säger att vår säkerhet hänger på andras goda vilja, inte på egen styrka. Det blottställer oss för fortsatt eftergivenhet. Det gör vår röst i nedrustningssammanhang mindre trovärdig, liksom vår försvarsvilja. Kärnvapen är värdelösa för att mota en fiende. Om de verkligen vore avskräckande, borde de snarast byggas ut med bibehållen paritet. En sådan pervers logik behöver dock ständigt bemötas.
Det är dags för det nu.