En liten nation utan ansvar

Lars-Gunnar Liljestrand

Försvarsminister Peter Hultqvist intervjuades i Expressen den 5 augusti om det svenska deltagandet i Afghanistankriget.

På frågan om vad som uppnåddes svarade försvarsministern: ”Insatsen har varit nödvändig för stabiliteten i det här området.”

Men situationen är nu förändrad och läget är värre. Skälet är, menar han, beslutet att de utländska trupperna tas hem:

”Däremot är det ju så att den här utmarschen som nu har skett har ju lett till att den här situationen att man inte kan upprätthålla stabiliteten längre.”

Ansvaret är, om man får tro försvarsministern, något han kallar det internationella samfundets:

”Vi har ju agerat med det internationella samfundet”, och i det har Sverige inget ansvar för vad som sker:

”Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget […] och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.”

Sverige tycks bara ha hängt med och svajat som ett rö för vinden.

Med hänvisning till ”internationella samfundet” verkar försvarsministern vilja ge bilden av att Sverige deltagit i en FN-operation. USA nämner han inte och heller inte Nato.

Det närmaste han kommer att beskriva insatsen är att det är ”koalitionen” som har krigat.

Ansvaret ligger någon annanstans, och det Sverige gjort är att varna för konsekvenserna av uttåget som – upprepar han – har resulterat i ”den här typen av instabilitet”.

På frågan om hur Sverige skall agera i Afghanistan hänvisar försvarsministern till ”koalitionen”:

”Vad gäller militära operationer följer vi det som sker inom ramen för den koalition som varit nu i Afghanistan och som nu vill dra sig ur.”

Det är en smått surrealistisk beskrivning försvarsministern gör av det 20-åriga svenska deltagandet i kriget.

Sverige har inget ansvar, vi deltar i något som närmast är en FN-insats, en anonym koalition bestämmer allt, men Sverige har i alla fall varnat.

Slutsatsen kan bara bli att regeringen tycker att de utländska trupperna skulle vara kvar. Det är förhastat att dra sig ur, varnar försvarsministern.

Kriget har aldrig varit någon FN-operation och något mandat från Säkerhetsrådet har aldrig funnits för ett fullskaligt krig mot talibanerna. Vad som gällde var ett begränsat mandat till Isaf att upprätthålla säkerheten. Sedan 2015 finns bara en inbjudan från Kabulregeringen som saknar folkrättsligt betydelse. Inbjudan från en regering utan kontroll över stora delar av territoriet, och där det pågår ett inbördeskrig, är inte legal grund.

USA:s bombangrepp på Afghanistan den 7 oktober 2001 startade kriget, och det angreppet har aldrig fått något godkännande av FN.

Det fanns i oktober–november 2001 förhoppningar bland annat från dåvarande utrikesminister Anna Lindh om det skulle tas initiativ till en FN-insats, men USA satte definitivt stopp för det i början av december 2001 med beslutet om Isaf-styrkan som först leddes av britterna och sedan av Nato.

”Koalitionen” är alltså den Nato-ledda och av USA styrda militärinterventionen, och det skall en svensk ansvarig minister inte hymla om. Speciellt osmakligt men inte desto mindre sanningsenligt är det att regeringen inför varje nytt beslut om trupperna har hänvisat till lojalitet med USA och Nato. Det är vad det hela tiden handlat om.

Regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget 2002-2014 kom fram till att det enda målet som uppnåddes var att visa oss som en pålitlig partner till Nato.

 

Sverige har status av ”special relationship” med Nato, vilket anger ett närmare förhållande än det partnerskap som annars erbjuds.  Alliansen hänvisade särskilt till Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan under Natos ledning som skäl för ”special relationship”.

Kriget som under alla år motiverats med att Sverige kan ”göra skillnad” och att försvaret av Sverige startar i Afghanistan omdefinieras nu inför den fullbordade katastrofen diskret av både försvarsministern och Försvarsmakten.

När Sverige avslutade den militära insatsen den 15 maj halades flaggan vid högkvarteret i Kabul utan närvaro av någon ansvarig politiker från Sverige. Inga pressmeddelanden gick ut från Försvarsmakten.

ÖB smög in beslutet i sin dagorder den 28 maj med ett kort formulering att insatsen var slut.

Försvarsministern såg uppenbart plågad ut under den korta intervjun i Expressen och var tydligt lättad när den snabbt kunde avslutas.