En imponerande biografi, Mats Björkenfeldt

Professor Dick Harrison har skrivit en biografi över Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2017). Boken är på över 800 sidor och innehåller mycket av intresse avseende svensk utrikes- och försvarspolitik under 1900-talet.

Mellankrigstidens viktigaste svenska försvarsbeslut klubbades igenom den 26 maj 1925. Kostnaden för försvaret skulle sänkas till 120 miljoner kronor per år. De politiska partierna var djupt oeniga i frågan. Högern ville ha ett starkare försvar, medan socialdemokraterna önskade ännu större nedskärningar, eftersom fredsoptimismen var stor inom partiet. Värnpliktstiden minskades till 140 dagar. Sjutton militära förband lades ned. Inte förrän 1936 fattade riksdagen ett nytt beslut, men det rörde sig inte om några strukturella förändringar. Det var i en försvarsdebatt Tage Erlander gjorde sin debut som talare i riksdagen. ”Det var ingen succé” (s. 65).

På sidan 108 konstaterar författaren att ”1930-talets svenska försvarspolitik – som även inbegrep socialdepartementet, eftersom detta stod för skyddsrum, krigssjukvård och gasmasker – var oerhört överoptimistisk”.

Midsommarkrisen 1941 utmynnade i en förödmjukande eftergift för tyska militära krav. På våren året innan hade regeringen sagt nej, men efter tyska militära framgångar var läget ett annat 1941. ”För Tage, och många med honom, var måttet rågat […] När det blev dags för votering röstade Tage, liksom nästa alla andra socialdemokrater, nej till att bifalla tyskarnas begäran.” Den fristående utrikesministern Günther, kungen och militärledningen var dock för, varför samlingsregeringen blev handlingsförlamad. 72 socialdemokrater röstade senare för, medan Tage och socialminister Gustav Möller röstade emot. Andra lade ned sina röster. Slutresultatet blev att Tyskland fick ja, och en division kunde överföras från Finland till Norge. Tage fick senare information från Per Albin, statsministern, att kungen hade hotat att abdikera om inte om inte tyskarnas krav accepterades (s. 120).

Vad gäller den så kallade baltutlämningen noteras att utrikesministern Undén ”menade att humanitära skäl talade för att man skulle vara försiktig med att utan vidare skicka flyktingarna till Sovjetunionen”. Det stora problemet var enligt Tage, som då var statsminister, hur man skulle kunna skilja ut nazistiska krigsförbrytare från vanliga flyktingar. Tage ville hellre fria än fälla (s. 160).

Tages inställning till Sveriges roll i kalla kriget dikterades av försiktighet och kontinuitet. I Dagens Nyheter hade chefredaktören, Herbert Tingsten, i januari 1948 dragit igång en kampanj, som syftade till att Sverige skulle ansluta sig till en västlig militärallians. ”Neutralitetspolitiken borde skrotas.” På s. 217 och följande förklaras klargörande bakgrunden, från 1812 och framåt, till Tages och Undéns neutralitetspolitik.

Efter Pragkuppen i mars 1948 påpekades i flera diplomatiska rapporter att ryska framstötar mot Skandinavien förestod. ”Orimligt? Kanske, resonerade Tage i dagboken.” Dock fann han och Undén: ”Vår beredskap efter den 17/3 usel.” Vissa industrimän bedömde kriget som oundvikligt. Kronprins Gustaf Adolf, ”som till Tages stigande irritation också utövade påtryckningar, yrkade på skapande av ett nordiskt försvarsförbund” (s. 222). Tage var dock för ett sådant förbund, men gav upp då det stod klart att Norge tagit ställning för Nato. ”Östen Undén klargjorde en gång för alla den svenska ståndpunkten”, och Tage var stolt över sig själv. ”Han håller på att bli en erkänd statsman.” (s. 225)

På sidorna 228–234 redogörs för Östen Undén och hans linje. Undén var ”en av världens främsta experter på folkrätt”, och uttrycket ”Undénlinjen” har blivit synonymt med svensk utrikespolitik under efterkrigstiden. ”Ett ledmotiv i Undénlinjen var bevarandet av freden.” Också den så kallade tredje ståndpunkten, som framfördes av flera intellektuella (Karl Vennberg, Artur Lundkvist och andra) och beskylldes av Tingsten och Eyvind Johnson för att vara ”föga mer än kommunistiskt medlöperi”, noteras (s. 281).

Den 7 april 1953 utsågs den svenske ministern Dag Hammarskjöld till FN:s generalsekreterare. ”En bonus var att Herbert Tingsten fick problem när det stod klart att valet av Hammarskjöld även i amerikansk press motiverades som ett förtroendevotum för svensk utrikespolitik.” (s. 424)

Kapitlet om ”Svenska atombomber?” på sidan 461 och följande är av stort intresse. Högerledaren Jarl Hjalmarsson var snabbt ute med att ta ställning för anskaffande av kärnvapen. Undén och Wigforss var emot. Tages problem var att det fanns många entusiastiska S-märkta atombomsvänner. I främsta ledet stod Per Edvin Sköld, tidigare försvarsminister. Aktionsgruppen mot en svensk atombomb bildades i juni 1958, med Per Anders Fogelström, Barbro Alving med flera i ledningen. Avgörande för Tages kursändring var ”att atomvapen skulle kompromettera neutralitetspolitiken” (s. 470).

Intressant är redogörelsen för Eisenhower-doktrinen och motsättningen mellan Hammarskjöld och Tage/Undén i samband med statskupper i Libanon och Irak 1958 (s. 568). Tage noterar i sin dagbok: ”Den svenska linjen kan förfalla slingrig men är i själva verket ganska klar och kommer säkert med tiden att bli bättre förstådd även i väster än vad den är nu.” Hans enda klagomål var inrikes betingat: ”att Ohlin [folkpartiledaren] och Hjalmarsson allt tydligare markerade sin anslutning till USA och avvek från vad som i Tages och Undéns mening var att betrakta som god neutralitetspolitik” (s. 570).

Avslutningsvis kan noteras Palmes agerande mot Vietnamkriget. Bakgrunden var att Tage på Harpsund förde diskussioner med Willy Brandt och andra. Brandt uppgav att alla deltagarna på Harpsundsmötet ”hade stor förståelse för Amerikas Vietnampolitik”. ”[M]en så kom Palme och rörde till allt.” (s. 713) Senare hakade Torsten Nilsson på, medan Bertil Ohlin påstod att det stred mot ”internationell sed” att kritisera stater som man hade diplomatiska förbindelser med. På Metallindustriarbetarförbundets kongress förklarade Tage att den svenska neutraliteten ”inte utgjorde något hinder för regeringens företrädare att säga sin mening i sakfrågor av stor principiell vikt, som i fallet Vietnam. Han uttalade sitt stöd till både Olof Palme och Torsten Nilsson. ’Vi har sagt vår mening.  Den står vi för.’” (s. 714)

Dick Harrison har skrivit en imponerande biografi över en imponerande politiker.

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/en-imponerande-biografi-mats-bjorkenfeldt/
RSS