Det ryska ”hotet”, Anders Björnsson

Är Ryssland en till Sverige fientligt sinnad nation, ett fiendeland? Så har det inte varit på över två hundra år. Under dessa två hundra år har Ryssland haft regimer som man har kunnat tycka illa om och som har varit mer eller mindre inställda på territoriell expansion. Idag styrs Ryssland mindre autokratiskt än någon gång under dessa två hundra år – den imperiella kollapsen kring 1990 markerar en otvetydig brytpunkt – möjligen med undantag för några parentesår mellan revolutionerna 1905 och 1917, då emellertid självhärskardömet fortfarande var gällande princip och den inrikespolitiska våldsutövningen terroriserade befolkningen. Putin är ingen tsar.

Sverige och svenskarna har, vågar man påstå, lärt sig att leva med ett Ryssland vars regeringssätt har varit föga tilltalande och vars officiella representanter inte alltid har varit lätta att förstå sig på. Inte sällan har de väckt avsky. De har härjat med sina undersåtar, hotat dem till underkastelse, kränkt deras mänskliga värdighet. Men det har samtidigt funnits mycket att beundra hos detta Ryssland: musiken, kulturen, litteraturen; den ryska människans okuvlighet och uthållighet; ett offerväsen utöver det vanliga; konsten att överleva och finna tröst, mitt i allt armod och all råhet. Ryssland har inte dukat under trots sina – ibland grymma och usla – härskare.

Har någonting förändrats i den bilden under senare år – förutom att det ryska samhället som helhet har blivit öppnare för inflytelser utifrån och övertagit en del idéer västerifrån i sitt institutionsbyggande (vilket för all del redan Peter den store ägnade sig åt)? Rysk aggression mot Ukraina har pekats ut som ett kvalitativt nytt steg i landets förhållande till omvärlden. Så är det knappast. Ryssland har uppträtt som en stormakt, när ingen förväntade sig att det skulle göra det. Men egentligen är Putin inte mer aggressiv eller nyckfull än någon av sina företrädare. Han agerar i en annan miljö, och det kan kännas egendomligt att han inte har förmått att uppfatta vidden av de förändringar som dikterats av Rysslands nederlag i det kalla kriget.

Tror man kanske att han ska fås till det genom västvärldens sanktioner mot Ryssland – följda av Rysslands inte ologiska nålstickssanktioner mot vissa västpotentater? Det är nog ett självbedrägeri. Ryssland har klarat svårare påfrestningar än så. Ryssland har gjort sig skyldigt till långt värre brott mot anständighet och civilitet än dem som begåtts under Putin. Den pågående isoleringen av Ryssland är ett tämligen dödsdömt projekt, men den kan också anses vara farofylld genom risken för motreaktioner. Det är ytterligt tveksamt om Sverige som granne till Ryssland alls borde engagera sig i någonting sådant; om vi medvetet ska göra Ryssland till ett fiendeland. Det senare förefaller rentav kontraproduktivt, alldenstund något politiskt eller militärt ryskt hot mot Sverige inte har kunnat påvisas.

Att det officiella Ryssland riktar styrd propaganda mot utlandet, liksom mot de egna medborgarna, är föga sensationellt. Desinformation är ett led i all maktutövning, legitim och illegitim. Svensk motpropaganda har sina desinformativa kvaliteter. Är det rimligt att ta tidningsrapportering om incidenter i svenska farvatten och i det svenska luftrummet som bevis för avancerade krigsförberedelser av den ryska grannen? Inget tyder på att sådana incidenter har blivit fler över tid. Ryska diplomater må ha en olycklig kärlek till klarspråk, men deras svenska motsvarigheter plocka gärna fram pekpinnen utan att förstå att den kan uppfattas som en piska. När Sveriges utrikesminister kallar tillståndet i dagens Ryssland för ”skräckvälde”, får detta inga nämnvärda konsekvenser i den mellanstatliga ordväxlingen – den ryska reaktionen var närmast återhållsam – även om detta naturligtvis är en diplomatisk oförskämdhet av rätt häpnadsväckande mått. Statsledningar bör inte ikläda sig recensentens otyglade roll. Wallström kom lätt undan denna sin blunder.

Nej, stater bör akta sig för att skaffa sig fiender i onödan. Det viktigaste i statskonsten är inte att ha vänner – det är att kunna samverka med dem som inte är det, att neutralisera potentiella ovänner. Machiavelli rekommenderade fursten att ingjuta fruktan i undersåtar och motståndare. Också den moderna staten måste kunna avskräcka. Den behöver ha en sådan försvarsförmåga, en sådan militär slagkraft, som får varje tänkbar motståndare att avhålla sig från äventyrligheter. Den måste kunna förvänta sig respekt. Den har inget behov att provocera. Den har ingen anledning att lägga sitt öde i andras händer. Bilden av ett Ryssland som närsomhelst kan slå till mot oss bör inte tas på allvar. Agentvärldens föreställningsramar får heller inte ersätta nyktert politiskt tänkande. Om det mot förmodan skulle bli ett nytt europeiskt krig, måste Sverige vara berett på angrepp utan bara från ett håll utan från flera. Det är en tanke som våra russofober inte mäktar med.