Mats Wiklund skriver på www.uppgang.com :” Nu är det 2015 och Stefan Löfven har stängt dörren till Nato. Frågan om konsekvenserna av ett svenskt medlemskap tillåts inte ens att utredas. De borgerliga partiernas önskemål avfärdas bryskt. Istället borde statsministern likt sin företrädare Ingvar Carlsson förbereda både parti och nation på en omsvängning i en central politisk fråga. Läs artikel
Anders Björnsson kommenterar under rubriken: Den möjliga neutraliteten
Det påstås ibland i den politiska debatten att den svenska neutralitetspolitiken dog med landets EU-inträde 1995. ”Neutraliteten avskaffades”, skriver Robert Sandberg i en ledare, som annars är kritisk till svensk Nato-anslutning (Sydöstran 9/7). Men det stämmer inte. Det som dog var den politiska viljan inom den styrande eliten att hävda neutraliteten i ett läge av krig och kris. Som politisk linje finns neutralitetsoptionen kvar bland de människor som bor i Sverige.
Att Sveriges medlemskap i Europeiska Unionen med automatik skulle ha medfört en omläggning av vår säkerhetspolitiska orientering är en förhastad och ogenomtänkt uppfattning. EU är ingen politisk union och ingen stat, den är ett förbund av stater. En stat som anslöt sig till detta förbund samtidigt med Sverige, nämligen Österrike, är fortfarande fördragsmässigt neutralt. Varje EU-stat kan alltjämt bedriva en självständig utrikes- och säkerhetspolitik – om Sverige vinner en plats i FN:s säkerhetsråd, är det Sveriges och inte andra europeiska staters röst som hörs där, tvärtemot vad vissa publicister trumpetade ut i våras.
Nu finns det de som vill att Sveriges utrikesminister ska företräda Sverige blott i Bryssel och ingen annanstans och att EU alltid måste uppträda samfällt utåt, men dessa personer för ett normativt resonemang. Faktiskt har EU-stater agerat högst divergerande i olika dramatiska situationer. Så gick Storbritannien i krig tillsammans med USA mot Irak 2003, medan andra EU-stater förhöll sig avvisande eller rentav protesterade (som Frankrike); åter andra följde hängivet med (som Polen), Ronald Rumsfelds ”nya Europa”. I Libyen 2011 fällde vissa EU-länder bomber för att åstadkomma regimförändring, förbjudet enligt internationell rätt, medan andra avstod (som Tyskland och alla EU-länder från det forna östblocket).
Det betyder att EU:s medlemmar de facto behåller sin utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsfrihet – det vill säga om de så önskar. Och om en majoritet svenskar så önskar, är det fullt möjligt att hävda neutraliteten som ett förstahandsval i en väpnad konflikt mellan makter eller maktblock. Neutraliteten har för Sverige alltid varit deklaratorisk, den har inte legat nedskriven i Svensk författningssamling. Om den har slutat att deklareras av ansvariga politiker, kan den givetvis återtas som deklaration. Det är inte konstigare än att svensk utrikespolitik över en natt blir ”feministisk”. Allt annat är dimridåer.
Kampanjen för svensk Nato-anslutning syftar emellertid till att göra ett sådant återtagande uteslutet, åtminstone så länge alliansen existerar. Ty som medlemmar av Atlantpakten avhänder vi oss möjligheten att stå utanför kriget, om det skulle komma. Man torde vidare kunna påstå att poängen med den av Sveriges riksdag år 2009 ensidigt utfärdade så kallade solidaritetsdeklarationen var att förbereda opinionen på ett sådant steg, även om den realpolitiska halten i den utfärdade solidariteten inte är mycket att skryta med och det löfte den innehåller knappast bindande. På samma sätt har Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan och Libyen – utan att på något sätt skydda rikets egen säkerhet, troligtvis har det gjort den mer prekär – haft den viktiga funktionen att öppna dörrar in i Nato-sfären och tona ned Sveriges hävdvunna status som en förmedlande och förhandlande kraft i världspolitiken. I alla dessa fall har det rört sig om inrikespolitiska överraskningsattacker, som genom övermäktiga mediala propagandainsatser snabbt har cementeras till en politisk konsensus. Den utredning som regeringen nu har tillsatt för att utvärdera den svenska krigsinsatsen i Afghanistan ska således inte granska företaget förutsättningslöst – slutsatserna anges nämligen redan i direktiven som starkt understryker hur framgångsrikt detta har varit.
Vad som behövs framöver är alternativa synsätt, strategier och undersökningar som står oberoende från den politiska makten!
På denna sajt har vi från början förespråkat en framsynt traditionalism inom utrikes- och säkerhetspolitiken som aldrig mår bra av tvära kast. Tröghet är där att föredra framför experimentlusta. Den senaste försvarspolitiska propositionen markerar en tydlig vilja att ta återta försvarskapacitet som gått förlorad just genom oansvarigt experimenterande. Dessutom: Det finsk-svenska samarbetet i försvarsfrågor kan falla tillbaka på en långvarig och nära relation mellan folk och regeringar, i sig en fredsfaktor.
Ja, Republiken Finlands statliga suveränitet och dess politiska självständighet har vuxit fram och härdats genom kamp för nationell överlevnad. De kommer förvisso inte att spelas bort. De kommer dessutom att vara svenska tillgångar – också i fortsättningen.