Sveriges utrikesminister Margot Wallström har undertecknat en debattartikel om rysk utrikespolitik tillsammans med utrikesministrar från ett antal andra europeiska stater, av vilka flertalet har landgränser till Ryssland; Danmark har det ej. Företrädare för Finland och Norge, som också har landgränser till Ryssland, har inte undertecknat artikeln, inte heller Vitryssland. Sverige är det enda icke-Nato-landet på listan, förutom Ukraina som aspirerar på medlemskap. Samtliga representerade länder utom Ukraina är medlemmar i EU. De stora europeiska staterna finns dock inte med på listan.
Artikeln infördes i svensk press (Aftonbladet) samma dag som det ryska presidentvalet ägde rum.
Aktionen är något besynnerlig. Vilken intressegemenskap representerar de deltagande utrikesministrarna? Deras regeringar utgör de mest russofoba i dagens Europa. Artikelförfattarna anklagar Ryssland för ”repressiva åtgärder” och för ”omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna”, men det är väl känt att den rättsstatliga ordningen i flera av de länder, vars utrikesministrar har signerat artikeln, lämnar en del övrigt att önska. Artikeln vänder sig särskilt mot den olagliga annekteringen av Krim, varvid särskilt krimtatarer och etniska ukrainare ska ha råkat illa ut – oklart hur den senare gruppen definieras och avgränsas.
Utrikesministrarna skriver:
”Ockupationen och den pågående ryska militära aggressionen i Donbass utgör brott mot hela den europeiska säkerhetsordningen – de regler och principer som har legat till grund för stabilitet och säkerhet i Europa sedan slutet av kalla kriget.”
Och de sätter därmed en osynlig parentes kring de balkanska utbrytarkrig som utkämpades under 1990-talet, med stark utländsk inblandning. I denna del av Europa rådde under många år varken stabilitet eller säkerhet, och inga av de länder, som då blev offer för omfattande militärt våld och folkrättskränkningar, syns heller bland undertecknarnas skara. I själva verket följdes ju kalla kriget av en europeisk säkerhetsoordning. Och när denna oordning hade ”stabiliserats”, dröjde det inte länge förrän europeiska stater engagerade sig i folkrättsstridiga aktiviteter i grannskapen, exempelvis Polen som medlem i de ”villigas koalition” under Bush och Blair i Irak 2003.
Det är inget särskilt trevligt sällskap som Margot Wallström nu har anslutit sig till. Att de sanktioner,som EU ensidigt utfärdat mot Ryssland, kommer att fortgå så länge som Krim-annekteringen upprätthålls, låt oss säga i ett par hundra år, kan inte vara förnuftig svensk utrikespolitik. Europas gränser har ständigt förskjutits. Kosovo bröt sig ur Serbien, Slovakien ur unionen med Tjeckien. Vad som ska hända i Spanien och på de brittiska öarna är ännu ovisst. Efter kalla kriget fanns det en opinion för att återvinna Karelen till Finland (men ingen ekonomisk lust).
Vi vet att det finns stater, också inom EU, som vill ”normalisera” relationerna till Ryssland och dämpa konflikterna med detta land. Sveriges regering sällar sig istället till de mest oförsonliga Rysslandsbegabbarna. Detta är inte någon klok hållning vare sig på kort eller lång sikt i förhållandet till en stormakt.