Texter

Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson anklagar (16/3) Hans Blix med flera för att vara fångna i en förgången tids tänkande. Det är en anklagelse som dessa debattörer kan ta med ro. Traditionen har en stark tyngd i den mänskliga sammanlevnaden. Det är vanligen de som spekulerar, som har bevisbördan.

När det gäller svensk säkerhetspolitik, har denna bestått provet över generationerna. Tingstenlinjen på 1950-talet, med Nato-anslutning, och kampanjen för ett svenskt atomvapen var experiment som misslyckades – och det är det begravda tänkandet, som Gunnar Jonssons nu ansluter sig till. Han önskar, att Sverige ska tillhöra en alltmer offensivt ingripande kärnvapenallians.

Det är kanske inte så märkligt, att de långa linjerna förbises alternativt föraktas och förkastas i kvartalskapitalismens och spekulationsekonomins tidevarv. Turbulens har fått ett positivt egenvärde. Krafter, som yrkar på besinning och balans, beskrivs som hopplöst omoderna. En manikeistisk världsbild är vad vi påtrugas. Den finns det all anledning att opponera mot, liksom mot upprepade fake news-meddelanden om att neutrala Sverige hade en dold allians med Atlantpakten under kalla kriget.

Mera sans, mindre av idiotrusningar, är vad svensk säkerhetspolitik behöver just nu.

Den moderna partistaten är inte längre modern. Den byggdes upp av partier med massförankring i olika delar av samhället. Partierna organiserade och mobiliserade. Grupp- och klassintressen bröts mot varandra. Idag är de svenska politiska partiernas medlemsbaser kraftigt eroderade. Partiarbete har blivit en angelägenhet för funktionärer. Funktionärsskikten inom samtliga partier har likartad bakgrund och gemensamma framtidsutsikter.

Flinka administratörer och smarta PR-makare efterfrågas och belönas. De som faller utanför ramen kallas populister. I Sverige är de senare inte särskilt väl företrädda, och de som ger sig till känna inordnas snabbt i systemet. Ursprungliga profilfrågor suddas ut eller blir allas egendom. Finns det längre politiska käpphästar? Det är som om stabilitet har blivit ett överordnat mål, och när det talas om förändring, innebär det nästan alltid en återgång till ett tidigare jämviktsläge eller normalitet.

Läs mer

Anm: Artikeln först publicerad på unt.se den 9 februari.

***

Vi lever i mörka och oroliga tider. Och då avser jag inte enbart pågående covid-19-pandemi med dess hemska och tragiska effekter. Det finns också ett fenomen i den offentliga debatten som inger mig allt större oro, föreställningar som ger en falsk bild av verkliga förhållanden men som sprids och accepteras som vore de sanna. Det jag åsyftar är vår nu pågående försvarsdebatt eller ­– rättare sagt – Natodebatt.

Krav på svenskt Natomedlemskap uttalas ju i dag allt oftare och allt högljuddare. Ja, det låter nästan som om alla orosmoln skulle skingras om Sverige bara blev medlem av denna militärallians. För då skulle vi nämligen ”få hjälp” utifrån om, eller snarare när, vårt land utsätts för ett militärt angrepp.

Det är naturligtvis bra att någonting så viktigt som frågan om krig och fred diskuteras. Det bekymmersamma är dock att debatten förs på falska premisser, eftersom grundläggande fakta om vad ett Natomedlemskap innebär hela tiden förtigs.
Frågan reduceras just till detta att vårt land som formell medlem av Nato skulle vara garanterat hjälp i nödens stund. Däremot talar man sällan om myntets baksida, Natofördragets artikel 5, den så kallade ”musketörparagrafen”, en för alla, alla för en. Det är en kollektiv försvarsförpliktelse som innebär att om ett Natoland angrips militärt så måste alla övriga Natoländer ingripa till stöd för detta land. Visserligen brukar det ibland hävdas att varje medlemsland kan avgöra vilken form av stöd man är beredd att ge. Men sådana suddiga invändningar invaggar åtminstone inte mig i någon större säkerhet.

För det är just den kollektiva försvarsförpliktelsen som utgör skillnaden mellan att vara medlem eller enbart partnerland till Nato. Det skulle helt enkelt inte vara möjligt för ett Natoanslutet Sverige att förklara sig neutralt om krig utbröt och något annat Natoland blev militärt angripet. Och det viktiga med alliansfriheten, Bernadottelinjen eller ”1812 års politik” som den också kallas, har ju varit att Sverige därigenom under lång tid lyckats slippa krig och i stället fått njuta fredens välsignelser. Det är en politik som – speciellt för små stater i en värld av krigshungriga stormakter ­– visat sig synnerligen klok och förnuftig.

Läs mer

Ett svenskt specialförbandet om 150 man kommer nu att delta i den franskledda Takuba-styrkan.

Beslutet togs av riksdagen redan den 11 juni 2020. I regeringens proposition stod att ”Sverige kommer att delta som en del i en multinationell insats”.

I ett pressmeddelande förra året radade regeringen upp ytterligare sju stater, bland andra Storbritannien och Norge, som deltagare i någon form i Takuba.

Nu visar det sig att den ”multinationella” styrkan i huvudsak kommer att bestå av Frankrike (240 man) och Sverige (150 man) medan Tjeckien bidrar med 30 och Estland med 40 man. De övriga staterna har bar gett ett politiskt stöd för insatsen men avstår från att skicka trupper.

Läs mer

I första hand amerikanska folkrättsexperter har en fäbless att lämna den strikt juridiska analysen av folkrätten, för att istället blanda ihop vad som är gällande internationell rätt med sina politiska tyckanden. Man kan då hävda att viss militär våldsanvändning kan vara ”legitim”, även om den objektivt är olaglig. Framför allt vill man legitimera humanitära interventioner, trots att man borde veta att sådana är olagliga utan beslut från FN:s säkerhetsråd. Och när folkrättsjurister politiserar ”folkrätten”, tar journalister efter, som här Aftonbladet.

Läs mer

För snart fem år sedan väckte det visst uppseende när det framkom att Natos AWACS-plan fått regeringens tillstånd att flyga över svenskt territorium.

I april 2016 kunde Sveriges Television avslöja verksamheten, vilket vi rapporterade om på den här sajten:

”Natos så kallade AWACS-plan som nyligen fått utökat tillstånd att passera genom Sverige kan göra teknisk signalspaning. Det avslöjar en av deras högsta befälhavare för SVT. Men ingen radar eller signalspaning sker under passagerna – trots en spaningsräckvidd på minst 400 kilometer, säger befälhavaren. Det är överstelöjtnant Ed Spinelli som avslöjar för SVT att Natos AWACS-flygplan även kan signalspana. Han är befälhavare för en av Natos AWACS-divisioner. Det är tidigare känt att planen har stridsledning ombord och att de spanar med radar. Den officiella räckvidden för spaningen är minst 400 kilometer.

– Den är väldigt ingående. Hur långt vi kan se är hemligstämplat, men det handlar om avsevärda avstånd. Den elektroniska spaningen handlar delvis om att ge möjlighet till identifikation, säger Ed Spinelli.”

Efter det var det tyst igen om AWACS.

Alliansfriheten.se skickade därför en skriftlig förfrågan till Försvarsdepartementet om vad som gäller idag.

Läs mer

Redaktionens anmärkning: Nedanstående artikel är skriven av en av Sveriges mest framstående och erfarna diplomater och har tidigare varit införd i Nya Sällskapets vinterbrev. Berner har tidigare varit ambassadör i Warszawa, New Delhi, Moskva, Bonn, Paris och Helsingfors, med en tidig placering på svenska ambassaden i Peking. Artikeln bygger på hans bok Krig eller fred. Ödesdigra beslut i kristider (Carlssons, 2020).

**

Det blir sällan som man tänkt sig – det gäller också för den som startar ett krig. Den visshet som kan finnas i beslutsögonblicket förbyts i tvivel och ruelse allteftersom striderna fortsätter, övergår i destruktiva gerillaoperationer eller utdragna ställningskrig. Hur krig skall sluta går nästan aldrig att förutsäga. Vad som däremot, tyvärr, kan förutsägas är att krig fortsatt kommer att utkämpas även mellan stormakter. Skeden av samarbete och konfrontation kommer att avlösa varandra med korta eller långa intervaller där politiska ledare lockas använda väpnad makt mot andra stater för att lösa tvister, utvidga sitt inflytande och driva igenom sin vilja. Propagandan talar om ädla syften bakom stormakters agerande, men i verkligheten gäller realpolitiska resonemang om makt, nationell säkerhet, intressesfärer, allianser, ekonomisk vinning, prestige och trovärdighet. Hur dessa faktorer vävs samman varierar inför varje beslut om att börja ett krig, eller att avstå från att gå in i väpnade strider.

Läs mer

I Norge pågår en skarp debatt om försvarets inriktning.

Landet har med beslutet om att anskaffa 52 stycken amerikanska F-35-plan låst in sig i en Nato-strategi som syftar till strategisk avskräckning och möjlighet att slå mot mål i Ryssland. Beslutet innebär att det inte finns mycket kvar för ett territorialförsvar. Den beräknade livscykelkostnaden för F-35-flottan är 277 miljarder norska kronor. Till det kommer stora kostnader för luftvärnsrobotar föra att skydds F-35-baserna.

Dessutom har Nato krävt att Norge gör en miljardsatsning på att anskaffa tankflyg för att fylla F-35-planen i luften. Resultatet av försvarsbeslutet är att Norge knappast har några markstyrkor. Särskilt känsligt är att Finnmark som gränsar till Ryssland är något av ett militärt vakuum.

Vissa debattörer i Norge menar att en satsning på en brigad för placering i Nordnorge vore i linje med önskemål från Nato. Detta tillbakavisas med bestämdhet av general Sverre Diesen, tidigare Norges försvarschef, i en artikel i stratagem.no.  Nato har en för medlemsstaterna gemensam plan för militär kapacitet. Planen syftar inte till att stärka medlemsstaternas eget nationella försvar utan är till för Nato.

Läs mer

Förenta staterna, världens ledande militärmakt, har inte vunnit ett endaste krig på två generationer. Men krigen, som denna stat har invecklat sig i, har varit både många och långa. Under Trump-eran avvecklades interventionismen, åtminstone partiellt, efter att ha ödelagt relativt stabila och välmående stater i fattiga delar av världen, som Irak och Libyen. I Afghanistan behåller USA fortfarande viss militär närvaro. I det sönderslagna, hungrande Jemen agerar man bakom scenen.

Är detta en makt att lita på, om Sverige skulle bli utsatt för angrepp från någon tredje part – det vill säga en part (läs: Ryssland) som förfogar över mycket starkare militära resurser än någon av dem som USA självt har överfallit? Inom den Amerikadominerade militäralliansen Nato är befolkningen i det näst mäktigaste landet, Tyska förbundsrepubliken, till sin överväldigande majoritet mot att inskrida militärt ”till bröders hjälp”. Tyskland är de facto en pacifistisk stat. Dess regering har avstått från att delta i flera amerikanska krigsäventyr. Frankrike verkar mera intresserat av Västafrika än av Arktis och Nordeuropa. Och vem tror på allvar, att polska stridskrafter skulle stå på svensk mark, om vi blev anfallna österifrån, trots alla deklarationer om solidaritet?

Läs mer

Försvarsmakten meddelar att förberedelserna är i full gång med att överföra specialstyrkor i form av en helikopterburen insatsstyrka om 150 man till den franskledda Takubastyrkan. Uppgiften är  att bekämpa terroristgrupper och upprorsmän, och styrkan skall vara beredd att sättas in ”när och var den behövs”.

Försvarsmakten anger försiktighetsvis att ”mandaten är olika” för de skilda styrkor som opererar i Mali (förutom Takuba den Franskledda Barkhane, FN-insatsen Minusma och den regionalt bemannade Sahel 5 G). Vad man inte säger är att det saknas folkrättslig grund för Takubainsatsen. Det finns inget mandat från FN:s säkerhetsråd, endast en inbjudan från regeringen i Mali som dessutom störtades genom en militärkupp bara ett halvår efter det att Sveriges riksdag fattade beslutet att gå med i Takuba, vilket vi kommenterat tidigare på den här sajten.

Situationen i Mali är komplex med ett antal konflikter samtidigt mellan regeringsmakten och olika upprorsgrupper och terroristmiliser. Frankrike och den svenska regeringen vill beskriva konflikterna som enbart orsakade av islamistiska extremister, medan de flesta bedömare pekar på att motsättningarna till stor del handlar om strider mellan etniska grupper, boskapsuppfödande nomader å ena sidan och bofasta jordbrukare å den andra sidan, och om krympande resurser på grund av klimatförändringar.

Läs mer