Tage Erlander i riksdagen den 24 november 1959 om neutralitetspolitiken, Rolf Andersson

Statsminister Tage Erlander besvarade i riksdagens andra kammare den 24 november 1959 en interpellation. Han utvecklade därvidlag klargörande sin syn på neutralitetspolitiken. Erlander tar stringent upp ett flertal grundläggande frågeställningar som alltjämt är högst relevanta.

Visst har läget i flera avseenden förändrats sedan svaret lämnades. En viktig skillnad är att vi inte längre har ett försvar som – för att tala med Erlander – ”kan skapa respekt för vår vilja att hävda neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga att försvara oss, om vi ändå blir angripna”. Men detta är ju en förändring som beror på egen ansvarslös och kortsiktig försvarspolitik under flera decennier. Den motiverar ingen ändrad ”grand strategy”. Den allvarliga skada åren av desorientering åsamkat kan rättas till, även om det kommer att ta lång tid.

Steg tas nu så sakteliga för att i viss utsträckning återskapa en svensk försvarsförmåga. Men dessa välvilliga ansatser är svajiga och ryckiga. De bygger inte på en tydlig, stabil och uthållig försvarsstrategi.

Ett exempel på det är Sveriges häpnadsväckande och labila anslutning till den av Storbritannien ledda insatsstyrkan Joint expeditionary force. Den styrkan ska tydligen kunna sättas in för närmast vilka ändamål som helst. Anslutningen kan dra in oss i riskabla äventyrligheter, om vi faktiskt väljer att delta i kommande brittiskstyrda ”insatser”. Men detta projekt kan knappast ge oss några nämnvärda bidrag till Sveriges försvar. Att luta sig mot det i sådana här sammanhang opålitliga och försvagade Storbritannien framstår inte heller som genomtänkt.

Läs mer

Rysslands rustningar och Finland, Pekka Visuri

Nedanstående uppsats av översten, doktor Pekka Visuri ingår i en nyligen utgiven antologi, Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitiks riktning), med Timo Hakkarainen som redaktör. Andra medverkande i antologin är Arja Aalto, Mats Bergquist, Tytti Erästö, Maarit Feldt-Ranta, Gustav Hägglund, Markku Kivinen, Matti Klinge, Keijo Korhonen, Seppo Kääriäinen, Jaakko Laakso, Markku Nikkilä, Pentti Sainio, Esko Seppänen, Heikki Talvitie, Erkki Tuomioja, Jarmo Virmavirta, av vilka flera säkerligen är bekanta för en svensk läsekrets. Uppsatsen publiceras med tillstånd, och översättningen är gjord av Larserik Häggman, som också medverkar med ett bidrag i antologin.

Läs mer

Ett förbud som inte bör tillåtas? Anders Björnsson

Det är ett ostyrkt påstående att Sveriges nationella säkerhet skulle äventyras om regering och riksdag anslöt sig till FN-traktaten som kräver förbud mot kärnvapen. Möjligen är denna ett verkningslöst slag i luften. Troligare är, som Hans Blix har argumenterat, att den ökar pressen på kärnvapenmakterna att ytterligare reducera och slutligen avskaffa sina innehav. Traktaten, vars tillkomst 122 av FN:s medlemsstater står bakom, däribland Sverige, binder inga andra än undertecknarna; den irriterar ett fåtal.

Den är inte heller riktad mot några eller en speciell grupp av kärnvapenstater utan mot innehaven som sådana. Alla som förfogar över och är beredda att använda kärnvapen, som hot, i angreppssyfte eller som vedergällning, bör känna sig utpekade och åthutade och naturligtvis särskilt de som har sagt sig villiga att inkludera dem i en förstaslagsstrategi. Initiativet är uppbackat av Förenta nationernas generalsekreterare, stöds av Finlands socialdemokrater och har belönats med Nobels fredspris.

Läs mer

Uppgivenhet inför ubåtarna, Lars-Gunnar Liljestrand

Av och till tar diskussionen fart om kränkande ubåtar. Sedan början av 80-talet har två högljudda läger varit huvudaktörerna. Ena sidan har pekat ut Ryssland och den andra USA/Nato som kränkande.

Gemensamt för bägge är att de inte ställer krav på försvaret att agera.

Resultatet blir uppgivenhet inför kränkningarna. Inget går att göra åt dem, de bara finns där och återkommer med jämna mellanrum. Vi är utlämnade på nåd och onåd, och allmänheten skall ta ställning till om Väst eller Öst är ansvarig. Den enda handling som kvarstår är att protestera mot den ena eller andra stormakten. Nu senast hävdar ledarkrönikören Linda Nordlund i Svenska Dagbladet (12/10) att det är Ryssland som kränker och polemiserar mot Matthias Göransson i magasinet Filter.

Ubåtar som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten skall enligt den stående ordern IKFN tvingas upp med vapenmakt. För att värna territoriet måste kravet ställas på regeringen att sätta in alla till buds stående medel mot kränkande ubåtar. IKFN borde skärpas så att ordern uttryckligen blir att sänka ubåten som flera debattörer krävde på 1980- och 90-talet, bland andra ambassadör Sven Hirdman.

Vi återger här utdrag ur antologin Försvaret främst (Celanders 2015), där tillämpningen av IKFN från början av 1980-talet fram till idag diskuteras.

Läs mer

Sverige är ingen lydstat

En tidigare statssekreterare i Pentagon för Nato och Europa, James Townsend, förklarar att Sverige riskerar sämre relationer med USA om regeringen ratificerar avtalet om kärnvapenförbud. Han är en i raden av amerikanska politiker som talar om för Sverige vad vi skall göra.

I ett brev till försvarsminister Peter Hultqvist varnade USA:s försvarsminister James Mattis för konsekvenserna om Sverige undertecknar konventionen om en kärnvapenfri värld. USA:s nedrustningsambassadör Robert Wood underströk i en intervju för Svenska Dagbladet att Sverige bör fundera noga innan man skriver under och fyllde på med att säkerhetssamarbetet med USA kan hindras om så sker. Tidigare har vi på den här sajten uppmärksammat.

Amerikanska företrädare och försvarsanalytiker uppträder mot Sverige som om vore vi en lydstat till USA.

Regeringen har ett ansvar för att vi befinner oss i den situationen. Närmandet till USA och Nato inom försvarsområdet och ett förlitande på USA som vapenleverantör och skyddsmakt har försatt oss i en riskabel beroendeställning.

Sverige kan som alliansfritt land teckna de avtal som bäst tjänar oss med vilken annan stat som helst, självklart också med USA. Men sådana avtal får inte utformas så att vi hindras att självständigt fatta de för oss bästa säkerhetspolitiska besluten.

Regeringen bör tydliggöra det för USA. Utrikesminister Margot Wallström har tidigare reagerat mot försök att påverka Sveriges politik , vilket är bra, men regeringen som helhet måste uppträda mer resolut för att klargöra att Sverige fattar sina egna beslut och avvisar yttre påtryckningar.

Utgivarna av  alliansfriheten.se

Statsminister Thorbjörn Fälldin vid Folk och Försvars konferens i Storlien, Rolf Andersson

Vi återger här ett utdrag ur ett tal som statsminister Thorbjörn Fälldin höll vid Folk och Försvars konferens i Storlien den 6 februari 1978. Han utvecklar i talet sin strategiska syn på hur ett litet land som vårt bäst kan lösa sitt säkerhetsproblem, omgivet som det är av rustade stormakter med skarpa motsättningar och avsevärda konfliktytor. Ett genomgående tema i talet är hur starkt han betonar försvarets betydelse för säkerhetspolitiken.

Dagens Centerparti välkomnar mer pengar till försvaret. Det är i och för sig bra. Bättre sent än aldrig; Centerpartiet har ju medverkat till det svenska försvarets förfall. Partiet intar vidare ståndpunkten att hela landet ska försvaras. Det är också bra. Men när det gäller frågan om hur detta ska åstadkommas är det vagare.

Läs mer

Vårt Försvar nr 3 2017, Lars-Gunnar Liljestrand

Nya numret av tidskriften Vårt Försvar har som tema civil-militär krigsplanläggning, med flera artiklar som belyser hur det nya totalförsvaret skall byggas upp. Tidskriften innehåller även artiklar om säkerhetsläget, det militära försvaret och hotbilden i vårt närområde.

Jag börjar med att nämna den omfattande artikeln ”Kan det bli krig i Sverige” av professor Inge Jonsson, tidigare rektor för Stockholms universitet. Jonsson lyfter fram Carl Björemans studie av försvarets utveckling under beredskapsåren och det kalla kriget, År av uppgång, år av nedgång (2009). Fram till mitten av 1960-talet genomfördes en stark upprustning, och Jonsson refererar Björemans uppfattning att stärkandet av försvaret var möjligt främst genom medborgarnas stöd. Denna positiva utveckling undergrävdes, enligt Björeman, av att ett helhetsperspektiv saknades med påföljd att försvarsgrenarna suboptimerade, vilket i sin tur ledde till låsningar vid allt dyrbarare vapenprogram. Försvaret kunde då användas till att stödja försvarsindustrin och lokaliseringspolitiken utöver den militära uppgiften.

Jonsson tror inte på svensk neutralitet men är å andra sidan skeptisk till medlemskap i Nato med tanke på Trump och ett oberäkneligt USA.

Läs mer

Veckans citat

– Men en av de viktigaste meningarna jag säger i kväll säger jag nu, så att ni går hem med rätt känsla i magen: Försvarsmaktens hotbedömning kvarstår.
Sannolikheten för ett militärt väpnat angrepp mot Sverige är lågt fortsatt.
Vi ser ingen rimlighet i att Ryssland eller någon annan skulle gå över gränsen och anfalla Sverige isolerat,

ÖB Micael Bydén vid offentligt möte i Södertälje  5 oktober .

Vad är Ryssland? Mats Björkenfeldt

Rysslandskännaren Bengt Jangfeldts nya bok Vi och dom. Om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017) beskriver Rysslands förhållande till Väst under 300 år. Jangfeldt framhåller att Ryssland gärna ser sin civilisation som moraliskt överlägsen den västerländska.

På sidan 150 påtalar författaren att eurasianismen visade sig vara en ”sovande klassiker” efter Sovjetunionens sönderfall, då en ”pseuvdovetenskaplig charlatan och fantasimakare”, Lev Gumiljov, fick en exceptionell genomslagskraft i Ryssland. Men det var Alexander Dugin (född 1962) som skänkte eurasianismen kultstatus. Inspiratörer var bland andra den svenske statstvetaren Rudolf Kjellén och den tyske juristen Carl Schmitt.

Teorin synes bottna i tanken att världens mitt utgörs av den eurasiatiska kontinenten. Dugins storvulna imperieplaner ”förutsätter skapandet av tre huvudaxlar: Moskva-Berlin, Moskva-Tokyo och Moskva-Teheran”. Och när dessa politiska förbund blivit verklighet ”behärskar Ryssland världen”.

Läs mer

Hultqvist hoppas på britterna

Regeringen beslöt den 5 oktober att ge Försvarsmakten i uppdrag att delta i brittiskledda Joint Expeditionary Force (Jef).

Jef är som vi tidigare noterat  på den här sajten ett brittiskt initiativ för en snabbinsatsstyrka som inkluderar, Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien.

Regeringen skriver att Jef:s syfte är ”att bidra till säkerhet i vår del av Europa och samtidigt medverka till fred och stabilitet genom internationell krishantering i insatser ledda av till exempel FN, EU och Nato. Beslut om svenskt deltagande i en insats med förband eller förmågor fattas av regeringen”. Försvarsminister Peter Hultqvist motiverar beslutet utifrån Sveriges säkerhet:

”Det är regeringens uppfattning att utmaningar mot den europeiska säkerhetsordningen ska bemötas genom samarbete och gemensamt agerande.”

Brittiska företrädare har tydligt angett en annan huvudinriktning, nämligen att Jef skall fungera som en insatsstyrka främst utanför Europa. Jef skall kunna utöva global militär makt, och särskilt betonas insatser i Mellanöstern och i Gulfområdet. Som exempel på lyckade operationer för Jef att ta efter lyfter brittiska försvarsdepartementet fram ”de excellenta samarbeten som skett med Nato i Afghanistan”.

Deltagandet i Jef har ett pris både materiellt och politiskt. Sverige har lovat att kunna ställa två korvetter, våra modernaste fartyg, till förfogande, vilket måste vara kännbart för den starkt reducerade svenska marin som det svenska försvaret förfogar över idag. Politiskt innebär deltagandet en markering om att Sverige kan komma att ställa in sig under en stormakt. Några garantier för brittiskt stöd till Sverige vid en kris eller krig finns inte. Som Anders Björnsson på den här sajten belyst med flera historiska exempel är det tvärtom farligt för en liten stat att förlita sig på stormakter – däremot har vi tjänat på neutralitetspolitiken.

Storbritannien är en stormakt men är på nedgång. Det innebär att ett hållbart militärt stöd från britterna vid en kris eller krig där Sverige skulle åberopa kollektiv självförsvar är högst osäkert. Däremot kan det ligga i Storbritanniens eget intresse att hävda sin vacklande stormaktställning genom militära operationer utomlands. Landet har under de senaste 20 åren deltagit i krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien med flera som juniorpartner till USA.

Det är svenska regeringen som beslutar om vi skall delta i en Jef-operation, men blotta medlemskapet innebär att det kan bli svårare att ställa sig utanför om det kommer en begäran om deltagande.

Sverige måste använda sina begränsade försvarsresurser till att värna landet. Deltagande i Jef kan bara betyda att vi splittrar de knappa egna styrkorna genom att en del av dem sätts in i militära äventyr utanför våra gränser.

 

Norsk atompolitikk er i strid med internasjonal rett, Fredrik S. Heffermehl

Statsminister Solbergs kommentarer til årets fredspris til ICAN sier at hun ikke kan ha forstått hva atomvåpen er, og at trusselen om global utslettelse er reell. Den norske politikken på området, hvor lojalitet til NATO er det overordnede, er ikke i samsvar med Norges forpliktelser til atomnedrustning. Det er all grunn til å gratulere Nobelkomiteen med årets tildeling, midt i kjernen av prisens idé om nedrustning som essensielt for å sikre varig fred, og komiteens leder med .

Solberg tar feil når hun hevder at NATO-forpliktelsene hindrer medlemslandene i å delta i den nye avtalen om fjerning av alle atomvåpen. Tvert i mot. Atommaktene etterlever ikke sine plikter etter ikkespredningsavtalen (NPT), at de skulle avvikle sine egne atomvåpen. NPT-avtalen var en overenskomst mellom to sider, et grunnleggende premiss var at alle andre land avsto fra atomvåpen – mot at atommaktene skulle avskaffe sine. Ledende NATO-land bryter denne juridiske forpliktelsen. NATO-avtalen hindrer ikke Norge i å delta i atomnedrustningen etter NPT. Tvert i mot. Alle medlemsland i NPT har ifølge Haag-domstolens enstemmige avgjørelse i juli 1996 rettslig plikt til å avskaffe atomvåpen. USA og UK har i de seneste år besluttet å satse ekstreme beløp på å fornye sine atomvåpen og gjøre dem mer brukbare. Norges regjering er lojal mot en politikk som er hånlig forakt for folkerettslige forpliktelser til å bygge en trygg verden.

Fredrik S. Heffermehl, jurist, redaktør av nobelwill.org

Hemvärnet ingriper mot främmande fartyg, Lars-Gunnar Liljestrand

Under Aurora 17 övade en hemvärnsbataljon  på Gotland enligt IKFN-förordningen (Ingripanden mot kränkningar under fred och neutralitet).

Scenariot var ett främmande fartyg som närmade sig kusten. Från fartyget kom sedan en liten båt med tre personer, varav två skottskadade, in mot hamnen i Herrvik. Besättningen på det större fartyget försökte då hämta de tre personerna uppenbarligen med våld. Ett par ur besättningen gick iland och försökte med vapen tvinga de tre tillbaka till det större fartyget.

Hemvärnet avvärjde detta och lyckades övermanna besättningsmedlemmarna.

IKFN anger hur svenska försvaret skall agera vid olika slag av kränkningar av svenskt territorium. För en händelse av det här slaget säger IKFN:

”Om ett utländskt fartyg, vars status inte kunnat bestämmas, observeras stillaliggande inom territorialhavet eller kommer in på inre vatten, är det angeläget att statusbestämning sker snarast möjligt. Om det vid en första undersökning inte är möjligt att säkert fastställa ett fartygs status eller om anmärkningsvärda iakttagelser görs beträffande fartyget kan fartyget behöva hänvisas till en ankarplats eller förtöjningsplats för undersökning.”

I rapporten om övningen anges inte vad som hände efter det att besättningsmännen övermannats. Då det i det här fallet gäller ett fartyg som inte direkt kunnat identifieras som statsfartyg, gäller att det skall prejas och visiteras ”om särskilda skäl talar för det”.

Nu handlade det om att personer skottskadats, besättningsmän utan tillstånd gått iland, dessutom med vapen i hand, för att med våld föra personer tillbaka till fartyget. Här finns alltså särskilda skäl.

Sverige har rätt att hävda sin suveränitet över territoriet och vid tillfällen som detta kontrollera fartyget och, för att möjliggöra kontroll, preja och sedan visitera fartyget.

Då den ryska ubåten U 137 år 1981 gick på grund på inre vatten vid inloppet till Karlskrona hamn, visade regeringen Fälldin beslutsamhet vad gällde värnandet av territoriet när statsministern gav försvaret ordern ”Håll gränsen” för att om så krävdes hindra försök att utifrån frita ubåten. Däremot vacklade regeringen då den, istället för att ta ubåten i beslag och genomföra de kontroller som krävdes, började förhandla med ubåtens befälhavare om att få tillträde.

För att undanröja tvivel om svensk beslutsamhet att hävda suveränitet borde hemvärnsövningen också ha innefattat momentet att kontrollera fartyget.

 

Tillämpningen av IKFN under de senaste 30 åren finns beskriven och kommenterad i boken Försvaret främst (Celanders förlag 2015