Trygghet eller säkerhet, Jan Wickbom

Staten är skild från kyrkan – sekularisering. Sveriges statsskick skall helt bygga på demokrati (folkvälde). Detta har visat sig inte alltid fungera tillfredsställande bland annat vad gäller värnplikten.

Plikt

I stället för den vid sekulariseringen undanskuffade religionen tillgreps filosofiska argument för plikt. Denna filosofi torde kunna sammanfattas i två meningar: *Egoistisk plikt – ingrip om någon skadar ens anhöriga, eller *Nationell plikt – laglydnad, civilisering.

Men den förhärskande demokratin styr inte med filosofiska argument utan med materialistiska. Demokratin kan då bli teknokratisk, i värsta fall som Hitlers och Eisenhowers demokratier som hade säkerhet som mål; eller i bästa fall humanistisk som Mannerheims demokrati med försvar och trygghet som mål.

Läs mer

Vapenexport – demokratiexport?

Restriktionerna kring svensk vapenexport är besynnerliga. Exporten motiveras med behovet av en inhemsk vapenindustri. Det är ett legitimt behov. Den svenska staten kan inte stödköpa all militär utrustning som tillverkas i landet. Samtidigt står denna industrigren för en betydande del av svensk forskning och utveckling. Av politiska skäl (alliansfriheten) bör vi inte vara helt i händerna på utländska leverantörer.

Till de regler som ska styra och begränsa den svenska vapenexporten – att den inte får gå till länder som befinner sig i inre eller yttre krig, i krigsfara eller till länder med grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheterna – läggs nu, enligt ett förslag som är framförhandlat mellan regering och fyra oppositionspartier, ett demokratikriterium. Det kommer med nödvändighet att bli luddigt: när upphör ett land att vara demokratiskt, och i vilket ögonblick upptas det i demokratiernas krets?

En allvarligare invändning är att den svenska hållningen i praktiken skulle göra det svårare för vissa länder att försvara sig själva genom att svenska företag inte får erbjuda sina produkter till dem. Man kan säga att andra kommer in och fyller ut bilden, men vad är då vunnet för den som önskar villkora försäljning av vapen med att mottagarländer ska ha en viss ”demokratisk status”? Har inte varje land, oavsett styresform, rätt att förfoga över en försvarsmakt – det vill säga också sådana som inte kan producera all teknik och all materiel själva?

Sverige som en liten, alliansfri stat bör tänka nog över de generella konsekvenserna av en sådan policy.

 

I antologin Försvaret främst (2015) tar ambassadör Sven Hirdman upp frågan om svensk vapenexport ur ett principiellt perspektiv. Vi återger här hans kapitel i boken.

Realistiska regler för krigsmaterielexporten , av Sven Hirdman

Sverige har haft en krigsmaterielindustri sedan 1600-talet. Den behövdes för vår krigföring fram till 1800-talet. Inför det hotande andra världskriget byggde Sverige upp en ansenlig modern försvarsindustri, som gav oss nästan självförsörjningskapacitet under det kalla kriget. Sverige var det enda landet utanför stormaktskretsen som tillverkade kvalicerade strids‚ygplan, ubå- tar, robotar med mera. Det var ett starkt stöd under epoken av väpnad svensk neutralitetspolitik. Läs kapitlet

Spänningsområden, Anders Björnsson

Att det nordeuropeiska området har hamnat i säkerhetspolitiskt blickfång under senare år är ostridigt. Det ojämna styrkeförhållandet mellan Nato-blocket och Ryssland tycks här ha fått en kristallisationspunkt. Vilket är litet märkligt, ty med Warszawapaktsländernas undantagslösa inträde i Nato har de direkta konfliktytorna nere på kontinenten ökat och samtidigt förskjutits österut. Gränsen mellan ”Öst” och ”Väst” går inte längre i Östersjön (om man bortser från Kaliningradenklaven) utan mellan Ryssland och före detta vasallstater jämte sovjetrepubliker.

Naturligtvis har också Nato-landet Norge som ”atlantmakt” en gräns med Ryssland, både till lands och till havs. Tvistefrågor mellan dessa länder, exempelvis på Svalbard, har lösts med fredliga medel – och detta måste vara småstatens enda framgångslinje. Som vi redovisat på denna sajt har emellertid en fortgående militär nedrustning ägt rum i Norge, särskilt av armén, ”landmakten”, samtidigt som Ryssland efter katastrofåren som följde på kalla krigets slut har inlett en storskalig satsning på militär så kallad förmågeutveckling. I detta läge beslutar den norska staten om amerikansk truppnärvaro av permanent slag på norsk mark. Det har redan setts som ett brott mot norsk ”baspraxis”.

Läs mer

Endast Sverige bestämmer över Sveriges försvarspolitik, Mats Björkenfeldt

Per T Ohlsson i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan (25/6) blandar bort korten, när han antyder att EU-domstolen framöver skulle kunna få ett mandat att bestämma över Sveriges försvarspolitik. Han söker stöd hos professor Panos Koutrakos i dennes Sieps-rapport Men det förutsätter att EU-fördraget ändras, vilket kräver att samtliga sex alliansfria medlemsstater, bland annat Sverige, accepterar detta. Som läget är i dag bestämmer dessa stater själva över sin försvarspolitik, vilket Koutrakos klargjort i sin senaste bok .

Nonsens om uppgiven handlingsfrihet, Mats Björkenfeldt

I Dagens Industri (22/6) skriver Sten Tolgfors och Mike Winnerstig att eftersom ”Sverige är folkrättsligt bundet att försvara EU-länderna går det inte att tala om någon reell svensk handlingsfrihet i dag”.

De låter påskina att ”Den folkrättsliga skillnaden mellan EU-fördragets artikel 42(7) och Washingtonfördragets (Natofördraget) artikel 5 är i själva verket försumbar”, vilket alltså skulle innebära att Sverige inte har någon handlingsfrihet. Detta är nonsens, någon som Rolf Andersson har förklarat på denna sajt 19/11 2015.

Jean Monnet professor Panos Koutrakos, University of London, bekräftar i EU International Relations Law (2015, s. 451 f.) Anderssons slutsatser:

”Six EU Member States are not NATO Members, namely Austria, Finland, Sweden, Ireland, Malta and Cyprus …[T]he general tenor of the CSDP [Common Security and Defence Policy, min anm.], ie its inherently limited function, its narrow reach, and the centrality of the Member States whose right to make the fundamental choices about their defence, is not called into doubt [min kurs.].”

EU kan sålunda inte tvinga Sverige att använda vapen utanför dess territorium.

Varken eller? En politisk-filosofisk fundering om gråzoner, Anders Björnsson

Nu talas om gråzoner – mellan krig och fred. Det är en smula oroande. Krig är, enligt Nationalencyklopedin, ”användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål”. Krig är vanligen en väpnad konflikt mellan länder och folk, där stat ställs mot stat, med kolonialkrig, inbördeskrig och befrielsekrig som specialfall. Man dödar människor, i angrepp eller försvar. För att förhindra att krig utbryter måste man vara beredd att gå mycket långt.

Läs mer

Fördelarna med återinförandet av värnplikt väger över. Asal Gohari (SSU Uppland) och Dabin Zarar (SSU Uppland), unt.se

Efter hundra år med värnplikt beslutade Sveriges riksdag år 2010 att vilandeförklara den svenska värnplikten, vilken senare ersattes med ett yrkesförsvar. I år beslutade regeringen att återinföra värnplikten. Beslutet välkomnas av försvarsmakten men har även mött kritik från annat håll, och då baserat på två argument. Det ena går ut på att det är en form av statlig inskränkning av individens frihet. Det andra argumentet är att den socialdemokratiska regeringen i dag satsar för lite på den svenska försvarsförmågan.

Det är sant att landets försvarsförmåga under en lång period har genomgått en kraftig försämring. Bland de utmaningar försvarsmakten i dag står inför märks bland annat personalbristen och de låga lönerna. Personalbristen uppskattas i dag till 4 000 personer per år och återinförandet av värnplikten är en akut åtgärd för att komma åt den personalbrist som uppstått…

Vi lever i ett demokratiskt samhälle som finns till för oss alla. Skulle vårt statsskick hotas är det allas ansvar att dra sitt strå i stacken. En fundering som uppstår är också: ska man kunna betala andra för att slippa skyldigheter? Är det hållbart med en situation där vissa i samhället köper sig fria från vårt gemensamma demokratiska ansvar? Vi kan inte ha en situation likt den amerikanska med ett yrkesförsvar som till största del består av arbetarklass. Försvarsmakten står under en risk att bli plan B för grupper i samhället som saknar privilegier om inte denna reform genomförs. Denna risk blir ännu större när klyftorna fortsätter att öka. Försvarsmakten måste med andra ord sträva efter att vara en folklig gemenskap till försvar av våra demokratiska fri och rättigheter. Vidare kommer många av de värnpliktiga att få upp ögonen för försvaret…

Att ha ett folkligt förankrat försvar är en kvalitativ förändring som är värd att värna om. Försvaret är inte enbart en yrkesgrupps angelägenhet, det är hela svenska folkets angelägenhet. Försvaret är inte som vilket annat yrke som helst. För dess utövare är det inte enbart en fråga om levebröd. Större demokratiska värden står på spel. Läs artikel

Veckans citat

Joensuus arbetarförening, en lokalavdelning inom Finlands socialdemokratiska parti, har diskuterat partiets agerande inför det förestående presidentvalet och enats om följande linje, enligt en artikel i den svenskspråkiga partitidningen Arbetarbladet (14/6):

”Socialdemokraterna bör i presidentvalet understryka behovet av att trygga och förstärka den nuvarande grundlinjen i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, som det rått stort samförstånd om mellan president Niinistö och SDP. Det innebär framför allt en fortsatt militär alliansfrihet, ett fördjupat bilateralt försvarssamarbete med Sverige, en aktiv stabilitetspolitik i Östersjöområdet, ett aktivt vidareutvecklande av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, och en öppen dialog med alla viktiga parter, inklusive med Ryssland.”

”Starkt stöd för försvaret men färre vill gå med i Nato”, Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén, DN Debatt

Den nya försvarspolitiken tycks ha stöd i folkopinionen. 74 procent anser att det är viktigt att Sverige har ett starkt militärt försvar. Däremot är trenden med en ökande opinion för Natomedlemskap bruten; de som anser att Sverige ska söka medlemskap har minskat till 33 procent, skriver Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén…

På en ny fråga i SOM-undersökningen anser 74 procent att det är ”viktigt att Sverige har ett starkt militärt försvar”. Endast 14 procent anser att försvaret inte är viktigt, medan 12 procent inte har någon uppfattning. Stödet för värnplikten har ökat kraftigt. I 2016 års undersökning anser 62 procent att dess återinförande vore ett bra förslag, mot 51 procent år 2015 och 40 procent år 2013. Bland de politiska partierna återfinns det starkaste stödet för ett återinförande av värnplikten bland Sverigedemokraternas sympatisörer.

Har då också den svenska Nato-opinionen påverkats av den försvarspolitiska förändringen där Sveriges territorium ställs i centrum och deltagande i olika internationella insatser tonas ned?…

Resultaten från 2016 års undersökning visar att trenden med en alltmer positiv Nato-opinion nu åtminstone tillfälligt är bruten. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2016 minskat till 33 procent, mot 38 procent 2015. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag har ökat till 32 procent, mot 31 procent 2015. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 35 procent, motsvarande andel uppgick till 31 procent 2015. Läs artikel

 

FOI-rapport om kärnvapen för slagfältsbruk, Lars-Gunnar Liljestrand

En rapport från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) som publicerades den 13 juni 2017 om utvecklingen av kärnvapen för slagfältsbruk har uppmärksammats stort på vissa håll i media. Dagens Nyheter skrev (14/6):

”Ryssland moderniserar sina kärnvapen och hotar med att sätta in dem på slagfältet. Detta är ett allvarligt hot mot Europa eftersom Sverige och andra västländer utgått från att sådana taktiska kärnvapen skulle försvinna.”

Kärnvapen för slagfältsbruk har kortare räckvidd än medeldistans- och långdistansvapen och skulle därmed kunna sänka tröskeln för ett kärnvapenkrig. Rapporten tar upp Rysslands satsning på modernisering av sin kärnvapenarsenal, och specifikt behandlas kärnvapen som skall kunna sättas in på slagfält. Sedan 2012 skall antalet taktiska stridsspetsar i aktivt bruk ha ökat med upp till 30 procent Om det sedan är en del i Rysslands planering att använda dem i slagfält är dock något oklart, enligt författarna till rapporten.

Läs mer

Krig och fred, Anders Björnsson

Utgångspunkten för oss som har skapat och driver den här sajten är att Sverige måste se till att stå utanför ett krig till varje pris. Till varje pris. För krig är ödeläggande. Och seger i ett krig är en dålig vinst. Ett litet land har allt – sitt folk, sitt land, sin kultur – att förlora på ett krig. Därför får det inte liera sig med en potentiellt krigförande, hur goda avsikterna än må vara.

Detta är inte pacifism. Pacifism är underkastelse och uppgivenhet. Vårt program heter oberoende och ståndaktighet. Detta måste vara stommen i den lilla statens utrikespolitik. Till detta bör fogas smidighet, dialog, kompromissvilja. Allt är inte svart och vitt, småstatsskeppet seglar ofta i en gråzon. Det är viktigt att skapa förtroenden, men man måste också inse att förtroenden kan raseras.

Läs mer

Ett beslut i fel riktning

Dagens Nyheter meddelade att regeringen inom kort kommer att besluta att Sverige går med i den brittiskledda styrkan Joint Expeditionary Force (Jef). Försvarsminister Peter Hultqvist motiverade detta med att det var naturligt mot bakgrund av det militärsamarbete som under senare tid byggts upp med Storbritannien.

Han underströk att Sverige självt avgör vilka övningar och operationer vi vill delta i utifrån vårt nationella intresse.

Bilden av Jef som tonas fram av försvarsministern och Försvarsmakten är att det är något slags kollektiv självförsvarsstyrka inriktad på Östersjöområdet. Men britterna själva ger en helt annan beskrivning av syftet med Jef. Det är en styrka som skall kunna operera globalt och sättas in i krisområden runt om i världen. Interventionen i Afghanistan anförs som exempel.

Sverige skall bidra med JAS, korvetter och specialstyrkor, vilket passar för en interventionsstyrka men inte är det vi i första hand behöver för att försvara det egna territoriet mot angripare.

Jef är att gå i helt fel riktning. Försvarsmakten måste inriktas på att värna vårt territorium i enlighet med Försvarsberedningens tydliga markering att det nationella försvaret kommer främst och att vi inte som under en tidigare period skall prioritera deltagande i operationer utomlands.

Sveriges knappa militära resurser skall inte användas för styrkor under befäl av främmande makter. Ett deltagande i Jef riskerar också att omgivningen kan ifrågasätta vår alliansfrihet.