Tankar som för vilse, Anders Björnsson

”Tiden talar för Nato”, anser en huvudledare i Upsala Nya Tidning. Innebörden är främst att Sverige skaffar sig allt tätare kontakter och att medlemskap i militäralliansen efter hand kommer att framstå som en naturlig konsekvens därav.

Det finns två invändningar mot ett sådant synsätt.

För det första är det inte givet att Nato är en långsiktigt hållbar stabil faktor. Det finns redan nu tecken på oro och desintegration i medlemskretsen. De så kallade säkerhetsgarantierna har prövats en gång: när USA utlöste Afghanistankriget. Alltså ett angreppskrig. Att svensk militär har deltagit i detta utgör ett stort politiskt misstag. Det har inte främjat vårt lands säkerhet. Det har inte lett till några framsteg alls, utan stora mänskliga lidanden, som den amerikanska jättebomben över detta fattiga land nyligen visade. Auktoritativa bedömare i Nato-landet Norge har gjort denna bedömning, och den officiella svenska utvärderingen hamnade i närheten av den.

Det som gör att den svenska opinionen inte omfamnar ett Nato-medlemskap är att det är en riskfaktor. När Nato med rätt eller orätt kan uppfattas som aggressivt, blir varje medlem i alliansen en potentiell måltavla. Samtidigt är det oklart hur mycket Atlantfördragets säkerhetsgarantier är värda. Inom Tyskland finns det exempelvis ett klart folkligt motstånd mot att tyska soldater ska sändas iväg om något annat Nato-land blir anfallet – opinionen där är till övervägande delen pacifistisk. (Inte så konstigt med tanke på tyskarnas förödande nederlag i två krig som de själva var skuld till.) Andra stater i alliansen spelar utrikespolitiskt och militärt sitt eget spel. Så är det med Turkiet, ett land som förfogar över en väldig krigsmaskin. UNT-ledaren vill att Sverige, en obetydlig spelare, ska sätta sig i Nato för att balansera Turkiets inflytande!

Läs mer

Veckans citat

President Sauli Niinistö i  hälsningstal till Kinas president Xi Jinping 5 april 2017:

”Finland betonar också betydelsen av den regelbaserade internationella ordningen som grundläggande princip för mellanstatliga relationer. Det ligger i allas intresse att vi har en fungerande och rättvis internationell ordning som bygger på internationell rätt och internationella normer.”

Gerillaoptionen – en bokanmälan, Anders Björnsson

Den finske arméofficeren Marko Palokangas har bearbetat sin doktorsavhandling om olika typer av gerillaaktiviteter i Finlands krig och krigsplanering under 1900-talet och gett ut den på engelska. Boken bör bli ett värdefullt tillskott till den militärteoretiska diskussionen allmänt sett, och den levererar också värdefulla argument för behovet av ett försvarssystem som innefattar hela folket eller så stora delar av det som möjligt.

Irreguljär krigföring med mindre styrkor som opererar utan övergripande befäl, utan att möta fienden ansikte mot ansikte men slå i första hand mot hans bakre delar och gärna bakom hans linjer har utövats långt tillbaka i historien. Den ingår i viss mån i den folkliga legendfloran, men uppmärksamhet bland fackfolket fick den under 1800-talet som såg uppkomsten av massarméer och nationell befrielsekamp. Idén om folkbeväpning kan också sägas bygga på erfarenheterna från sådana former för att bekämpa en fiende.

Läs mer

ÖB-förslag hinder för värnplikt, Carl Björeman , kkrva.se

Ledamoten Carl Björeman har i nedanstående inlägg på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat på vilka grunder den allmänna värnplikten lades vilande. Det kan konstateras att aldrig tidigare har ett värnpliktsförsvar byggt på en indirekt defensiv försvarsprincip varit så viktig för Sveriges krigsavhållande förmåga som under den beskrivna perioden, liksom för en lång och osäker framtid.Per Blomqvist, Överste 1 gr

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3 2017-03-02). Regeringen gör därmed ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten. Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen. Läs artikel

 

Läs också Björn von Sydow  svarar Carl Björeman

Gabelic stöder USA:s folkrättsbrott, Lars-Gunnar Liljestrand

Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic har kommenterat USA:s bombangrepp mot Syrien:

”Den amerikanska attacken går utanför folkrätten och måste vara ett undantagsfall i ljuset av att uppskattningsvis 400 000 civila har dödats under sex års konflikt i Syrien. Det är en följd av att FN:s säkerhetsråd inte har uppfyllt sin skyldighet att skydda civila på grund av att en av vetostaterna, Ryssland, deltar i kriget på den syriska regimens sida och flera gånger lagt sitt veto.”

Vidare skriver FN-förbundet på sin hemsida:

”USA:s attack mot syriskt flyg går utanför folkrätten men är ett stöd för mänsklig säkerhet och en markering mot att FN:s säkerhetsråd inte förmått agera mot upprepade krigsbrott.”

Det är inte första gången som FN-förbundets ordförande uttalat sig för att man skall kringgå FN-stadgans våldsförbud.

Läs mer

Angående solidaritet

Nu är det dags att återta och överge den så kallade solidaritetsförklaringen från 2009!

En vänlig tolkning är att den var oöverlagd och tillkom i hastigt mod. Men realpolitiskt befinner sig det uttalande som gjordes det året i samklang med en redan då långtgående Nato-anpassning. Den ideologiska bakgrunden står att söka i 1990-talets mer eller mindre officiella svenska strävanden att vårt land skulle spela rollen av skyddsmakt för de nygrundade baltiska staterna – politiskt och ekonomiskt, sedermera även militärt. Denna skyddsmaktspolitik stred mot den svenska säkerhetspolitiska traditionen, och den byggdes inte under av någon utvecklad militär förmåga. Den senare avvecklades istället.

Allt detta var mycket äventyrligt. Endast Nato-bistånd skulle kunna ge den potentiella skyddsmakten muskler.

Läs mer

Ett tydligt nej

Den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg sade ett otvetydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Partistyrelsens skrivning i ett utlåtande om att ett medlemskap inte var ”aktuellt” skärptes. Inga motioner om Nato-anslutning hade inkommit till SAP-kongressen, och ingen närvarande delegat pläderade heller för detta. Ställningstagandet är mycket explicit och kan inte gärna missförstås.

Socialdemokraternas partiledning kommer nu inte att kunna backa från detta utan att det uppstår en mycket stor oro inom den egna organisationen. De partimedlemmar som har torgfört Nato-medlemskapet torde få ta ett antal steg tillbaka. Inom den svenska politiska opinionen finns ingen majoritet för svensk anslutning till Atlantpakten. Ett litet antal åsiktsbildare som vill att Sverige ska överge alliansfriheten har inte lyckats övertyga den svenska socialdemokratins högsta beslutande organ om denna uppfattning.

Detta hälsar utgivarna av alliansfriheten.se med stor tillfredsställelse. Den nyligen tillsatta försvarsberedningen under Björn von Sydow, förutvarande försvarsminister och riksdagens talman, kommer inte att kunna enas om ett förslag som går ut på svenskt medlemskap i militäralliansen, i synnerhet som dess ordförande enligt egen utsago inte är någon medlemskapsförespråkare.

Nu borde Nato-frågan, oavsett de fyra så kallade allianspartiernas ledningars väl kända sympatier, kunna ställas åt sidan. Det primära och allt överskuggande måste vara att bygga upp ett folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund, i likhet med det militära system som vårt närmaste grannland Finland har valt och vidmakthållit. Samtidigt måste den svenska försvarsmaktens och den svenska regeringens militära umgänge med USA och dess lydstater granskas med stränga ögon.

Joint Expeditionary Force (Jef) har inget med nationellt försvar att göra, Lars-Gunnar Liljestrand

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har tidigare i år tillbakavisat påståendet att Sverige fått inbjudan att delta i den brittiskt ledda insatsstyrkan Joint Expeditionary Force (Jef) men att man undersöker, tillsammans med Finland, vad ett deltagande skulle innebära. (Dagens Nyheter  5/2)

Hultqvist såg vissa fördelar med Jef:

”– Det kan ge ökad militär förmåga, ge ett bidrag i ett europeiskt sammanhang för att skapa stabilitet och säkerhet och fördjupa Sveriges utbyte med andra nationer i säkerhetsfrågor.

– JEF är ju inte en Natostyrka, utan ett brittiskt initiativ och en brittiskt ledd verksamhet. Det innebär att vi kan delta, men vi har inget åtagande att delta i operationer. Utan i den delen är det beslut som fattas från fall till fall. Så det finns en tydlig rågång mellan Jef och Nato. Försöker man få det till att det är en Natostyrka är man ute med felaktig information.”

I Svenska Dagbladet (14/4) uppges att Försvarsmakten har gett sin syn på Jef till förvarsministern, där man ser fördelar med ett svenskt deltagande – ”positiva effekter”, skriver SvD utan att närmare  ange vilka annat än ”relevant träning och övning”.

Läs mer

Gerillaoptionen – en bokanmälan, Anders Björnsson

Den finske arméofficeren Marko Palokangas har bearbetat sin doktorsavhandling om olika typer av gerillaaktiviteter i Finlands krig och krigsplanering under 1900-talet och gett ut den på engelska. Boken bör bli ett värdefullt tillskott till den militärteoretiska diskussionen allmänt sett, och den levererar också värdefulla argument för behovet av ett försvarssystem som innefattar hela folket eller så stora delar av det som möjligt.

Irreguljär krigföring med mindre styrkor som opererar utan övergripande befäl, utan att möta fienden ansikte mot ansikte men slå första hand mot hans bakre delar och gärna bakom hans linjer har utövats långt tillbaka i historien. Den ingår i viss mån den folkliga legendfloran, men uppmärksamhet bland fackfolket fick den under 1800-talet som såg uppkomsten av massarméer och nationell befrielsekamp. Idén om folkbeväpning kan också sägas bygga på erfarenheterna från sådana former för att bekämpa en fiende.

På finsk mark förekom gerillastrider i rätt stor omfattning under kriget mot Ryssland 1808–09, och det var också en taktik som användes under det blodiga inbördeskriget på våren 1918, då Finland stod utan en egen här. Med tyskutbildade jägarsoldater som deltog på den vita och segrande sidan blev lättrörliga trupper som använde sig av olika slag av försåt en modell för krigföring i den armé som byggdes upp i det självständiga Finland. Gerillaaktiviteter integrerades i en försvarsmakt av mer traditionellt snitt, närmast som en fjärde försvarsgren.

Läs mer

Norge och Nato, Anders Björnsson

Kommentar till artikel i Klassekampen 30 mars 2017 ”Fanga i Nato feudalismen”av Oddbjørn Magne Melle,
professor emeritus i historie

I slutet av 1940-talet fördes förhandlingar om ett skandinaviskt försvarsförbund mellan officiella representanter för Danmark, Norge och Sverige. De blev resultatlösa. Det var särskilt partisekreteraren i Det Norske Arbeiderparti som satte käppar i hjulet. Sveriges statsminister Tage Erlander och hans utrikesminister Östen Undén tog utgången som ett svårt nederlag, politiskt och personligt.

Finland, uppbundet av Sovjetunionen i Vänskaps-, Samarbets- och Biståndspakten, var av naturliga skäl inte indraget i dessa diskussioner.

Norge och även Danmark valde istället den andra option som stod till förfogande, nämligen medlemskap i Atlantpakten (Nato). Detta sågs av flera framträdande norrmän som en naturlig följd av den orientering över Nordsjön och sedermera Atlanten som hade varit en grundbult i i Norges utrikes förbindelser sedan Napoleonkrigen, då Norge – som lydstat till Danmark – tvangs in i kontinentalblockaden mot Storbritannien, med svält och andra umbäranden för det norska folket.

Läs mer

Vilken är Sveriges linje?

”Varje land har rätt att själv välja väg, oavsett vad de stora ländernas utrikesministrar tycker”, sade Margot Wallström i sitt tal på den socialdemokratiska partikongressen. Det är inte svårt att hålla med. I ett uttalande den 7 april efter USA:s robotattack på Syrien förklarade Wallström att det är ”viktigt att det finns en folkrättslig grund för agerande, men nattens robotattack reser också frågor kring hur detta kan vara förenligt med folkrätten”. Auktoriteter som Ove Bring och Martti Koskenniemi konstaterade omedelbart att USA:s agerande var ett solklart folkrättsbrott. Allt detta har vi redovisat på denna sajt.

I Wallströms kongresstal, som till stora delar handlar om utrikes- och säkerhetspolitiken, finns de amerikanska robotattackerna inte omnämnda. Dagen efter talet meddelar Svenska Dagbladet att ”EU står bakom USA:s angrepp på Syrien”. Någon officiell svensk reaktion på denna nyhets redovisar tidningen inte. Stödjer alltså Sverige, genom EU, USA:s folkrättsbrott? Vi vill inte tro något sådant. Det får inte lov att vara så att Sveriges utrikespolitik bestäms någon annanstans än i Stockholm.

Nato försvarar inte FN-stadgans våldsförbud

Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har gjort ett uttalande  med  anledning av USA:s attack mot Syrien.

Stoltenberg försvarar USA:s agerande och säger helt kort att : “NATO supports all international efforts aimed at achieving peace and a political solution in Syria.”

Som någon slags förklaring säger Stoltenberg att Nato betraktar attacken med  kemiska vapen som ett hot mot internationell fred och säkerhet.

FN:s säkerhetsråd kan med konstaterande av att hot mot internationell fred och säkerhet föreligger besluta om användande  av militärt våld.

Något sådant säkerhetsrådsbeslut finns dock inte.

Med den motiveringen ställer sig Nato utanför folkrätten och ger sig själv  rätt att bestämma  vad som är tillåtet militärt våld mot andra stater.