Den svenske tsaren, Mats Björkenfeldt presenterar en ny bok

Den ryske tsaren Ivan den Förskräcklige dog 1584, ett år efter freden med svenskarna, vilken avslutade Livlandskriget. Hans son, Fjodor Ivanovitj, skulle bli den siste av släkten Rurik att besitta den moskovitiska tronen över ett land som var ödelagt av krig och terror, men mer centraliserat än någonsin.

Skapandet av Moskvapatriarkatet 1588 var inte tsar Fjodors förtjänst, utan hans svågers, Boris Gudonovs. Fjodor dog 1598, barnlös, varefter Boris valdes. Århundradet skulle avslutas med en ny politik, ett nytt kyrkligt team och en ny dynasti.

Läs mer

Ny bok: Vender Russland ryggen til Vesten? nupi.no

«Saman har vi skånsamt teke hand om og pleidd russisk-kinesiske samband. No er tida inne til å hauste fruktene», sa Kinas president Xi Jinping etter eit møte med Vladimir Putin i Beijing i 2014. I kjølvatnet av annekteringa av Krim lata det til at Russland og Kina hadde funne tonen på fleire område.

NUPI-forskarane Helge Blakkisrud og Elana Wilson Rowe diskuterer i den nye boka si «Russia’s Turn to the East» mellom anna Russlands mykje omtalte dreiing mot aust handlar om det problematiske forholdet til Vesten.

Ukraina-krisa førte til at Russland blei råka av ei rekkje vestlege sanksjonar mot enkeltpersonar, banker og energiselskap. Kort tid etter kom vennskapet mellom Xi og Putin til uttrykk mellom anna gjennom inngåinga av ein gigantisk avtale om russiske gassleveransar til ein verdi av 400 milliardar dollar.

Rowe og Blakkisrud meiner likevel at det ikkje er ein direkte samanheng mellom det som verka som ei oppblomstring av varme kjensler til Austen og dei kjølige relasjonane til Vesten…

I «Russia’s Turn to East» kjem det fram at den påståtte vendinga mot aust i stor grad handlar om innanrikspolitiske forhold.

-Dette dreier seg meir om at russiske styresmakter ønskjer å utvikle den austlege delen av landet. Russlands fjerne Austen utgjer ein ekstrem periferi sett frå Moskva. Regionen er ressursrik, men den er underutvikla og har få innbyggarar. Ønsket har vore å stanse fråflyttinga og få oppsving i økonomien i regionen, og den beste løysinga har vore å opne opp forutanlandske investeringar og interaksjon med Aust-Asia, forklarer Blakkisrud. Läs artikel

År av uppgång år av nedgång, Carl Björeman

Ur förordet av professor  Kent Zetterberg:

Generallöjtnant Carl Björeman har i denna bok från forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget (FOKK) följt försvarets ödesväg under beredskap och kallt krig.

Det är en initierad och skicklig strukturell analys av hur det stora svenska folkförsvaret byggdes upp under krigsårens  långa beredskap och under den första delen av det kalla kriget, för att sedan glida över i en lång  nedgångsperiod i fråga om anslag och möjligheter att klara ökade uppgifter inom allt snävare ramar. Läs boken

 

 

 

Briand/Kellogg-fördraget , Mats Björkenfeldt

I Quai d’Orsay, Paris, det franska utrikesministeriet, undertecknades den 27 augusti 1928 det dokument som gjorde att krigen blev olagliga: ”Signature du pacte générale renonciation à la guerre”. I dagligt tal kallat Briand/Kellogg-fördraget.

Men är detta något att fira? Vi vet att Japan något år senare anföll Kina, Italien Etiopien, för att inte tala om Tyskland och andra världskriget. Henry Kissinger och diplomaten George Kennan har kallat detta fördrag ”meningslöst” respektive ”barnsligt”!

Nu har dock två folkrättsjurister vid Yale, Oona A. Hatway och Scott J. Shapiro, skrivit boken The Internationalists And Their Plan to Outlaw War (Allan Lane 2017), för att bevisa motsatsen.

Läs mer

Sverige i stormaktspolitikens mitt – en anmälan, Mats Björkenfeldt

I en debatt i Dagens Industri, återgiven på denna sajt, mellan överste Bo Hugemark tillsam­mans med 25 militärer, ambassadörer och säkerhetspolitiska experter, på ena sidan, och ambassadör Sven Hirdman, på den andra, påtalar de förra att Sverige befinner sig i en ”gråzon”, vilket ”inbjuder till missförstånd och frestelser i krissituationer” och botemedlet skulle då vara ett svenskt Nato-medlemskap.

Det är mot denna bakgrund glädjande att Sven Hirdman i dagarna kommer ut med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt. Om diplomati och utrikespolitik (Hjalmarson & Högberg 2017). Boken är en uppföljning och omarbetning av hans memoarbok från 2015, Ryssland och svensk säkerhetspolitik. De kapitel som tillkommit eller omarbetats är:

  • Sverige i stormaktspolitikens mitt,
  • Tio missuppfattningar om svensk säkerhetspolitik,
  • USA:s politik idag,
  • Östen Undén och utrikespolitiken,
  • En personlig Sverigebetraktelse,
  • Sveriges förhållande till Ryssland,
  • Ryssland av idag.

Läs mer

Sverige i stormaktspolitikens mitt, Sven Hirdman

Vi publicerar här med förlagets tillstånd ett utdrag ur andra upplagan av Sven Hirdmans  bok: Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarsons förslag 2017.

Prolog

Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjet­unionen) och väst (USA/NATO) genom det delade Tyskland, symboliserat av det s.k. Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst det var stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respekt­ingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.

Läs mer

10 år med russisk forvarsmodernisering, Viten nr.2 2017

VITEN er en annerledes rapport fra Forsvarets forskningsinstitutt (FFI). Den er rettet mot et bredere publikum og er laget i et oversiktlig
tidsskriftformat. VITEN er et ledd i FFIs satsing på god forskningsformidling og -kommunikasjon.

…Dersom det skulle være behov for det, vil Russland raskt kunne trappe opp sitt land-, sjø- eller luftmilitære nærvær i nord for å oppnå en styrkemessig overlegenhet og «eskaleringsdominans». Det kan skje ved å overføre styrker fra andre deler av det vestlige militærdistriktet eller fra andre militærdistrikter. Fra russisk side kan eskaleringen skje både langs den horisontale aksen, ved at konflikt- eller operasjonsområdet utvides geografisk, og langs den vertikale aksen, ved at konfliktens intensitet eller voldsnivå trappes opp. Eventuelt kan det være tale om en kombinasjon av horisontal og vertikal eskalering.

Eksempelet ovenfor er snarere å betrakte som et «worst case»-scenario enn som en beskrivelse av sannsynlige hendelser i nordområdene. Selv om Russland har styrket den militær evnen sin og vist vilje til å bruke den i Georgia, Ukraina og Syria, er det på ingen måte gitt at landet vil forsøke å gjøre noe liknende mot Norge eller Norges allierte. Den historiske og geopolitiske konteksten i nord er en annen enn i Russlands sørlige randsone. Vi må dessuten anta at Russland ikke ønsker å havne i en væpnet konflikt med verdens sterkeste forsvarsallianse. Nato har fortsatt fire ganger så mange soldater som Russland, befolkningen er seks ganger så stor som Russlands og forsvarsbudsjettene er i sum 18 ganger så store som Russlands.
Samlet sett bruker de europeiske Nato-landene (det vil si uten USA og Canada) fem ganger så mye på forsvar som det Russland gjør, og deres BNP er i sum 12 ganger så stort som Russlands. Utfordringen, sett fra perspektivet til Natos østlige medlemsland og partnerlandene Sverige og Finland, er at Russland fortsatt har en styrkemessig overlegenhet på det regionale nivået.  Läs rapporten

Et miniforsvar med massive utfordringer, aldrimer.no

En tidligere sjef for Hæren og nåværende Røde Kors-president, Robert Mood, går hardt ut i sin nye bok «Ansvar». Han mener norske politikere skjønnmaler og feilinformerer, blant annet om Forsvaret.

Robert Mood er ute med en ny bok om ledelse og ansvar. Tittelen på boka er «ANSVAR – Ledelse er ingen popularitetskonkurranse»

I boken, eller i debatten han har deltatt i i etterkant, kommer Mood inn på flere viktige poenger om Norges Forsvar:

  • Norske politikere har systematisk underkommunisert at Forsvaret er lite og at forsvarsevnen er svak.
  • Norske politikere forteller ikke om den egentlige grunnen til at Norge deltar i krigføring i utlandet. Det dreier seg først og fremst om å skaffe seg innflytelse hos Norges viktigste allierte, i følge Mood.
  • Norge er fullt og helt avhengig av NATO.
  • Norsk politikk er preget av «et spill om posisjoner», framfor at politikere tar tak i de viktigste spørsmålen

Läs artikel

 

Står stabiliteten på spel? demokraatti.fi

Bokanmälan: Vakaus vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta.  toim. Timo Hakkarainen. Into kustannus, 2017. 287 sidor.

Nästan gång jag hör påståendet att Nato-motståndarna inte engagerar sig i den säkerhetspolitiska debatten viftar jag med denna pamflett och ber om kommentarer, skriver Folke Sundman om den nya antologin om stabilitet och säkerhetspolitik…

Denna höst nämligen utgivits  en pamflett med titeln VAKAUS VAAKALAUDALLA , Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitisk riktning). Antologin är redigerad av journalisten Timo Hakkarainen, och innehåller bidrag av bl.a. Erkki Tuomioja, Seppo Kääriäinen, Gustav Hägglund, Matti Klinge, Heikki Talvitie och Esko Seppänen, för att nämna de mest kännspaka namnen bland skribenterna. Maarit Feldt-Ranta och Larserik Häggman, som skrivit en artikel om Nordens roll, inte att förglömma.

Med tanke på det konstanta gnället om brist på seriösa debattinlägg från den här åsiktsriktningen är det något förvånande att den här pamfletten åtminstone hittills nästan helt ignorerats i ledande media och den allmänna debatten…

Den svenska ambassadören Mats Bergquists inlägg hör till höjdpunkterna i pamfletten. Det är en uppdaterad version av Bergquists bidrag till den svenska pamfletten Bevara alliansfriheten som utkom 2014 och diskuterar hindren för svenska och finländskt medlemskap i Nato.

Det avslutande och mest övergripande bidraget till pamfletten står Erkki Tuomioja för. Han utgår från hur geopolitiken och realpolitiken historiskt har präglats Finlands säkerhetspolitiska val, och hur vi strävat till att anpassa detta arv till nya förhållanden, samt hur det ökande ömsesidiga beroendet stater emellan radikalt har påverkat politikens förutsättningar. Han redogör också ingående för de tankegångar som ligger bakom den fortsättningsvis oförändrade konklusionen, att  Finland har större fördelar av att stå utanför Nato än att ta det avgörande steget och ansöka om medlemskap. Läs presentationen

 

 

 

Folkeforsvaret er borte, Eirik Veum, Forsvarets Forum nr 5 2017

Den eldste sønnen min avtjener førstegangstjjeneste i Hans Majestets Kongens Garde. Under årets 17. mai-feiring kom han hjem i permuniform for å se småsøsknene i barnetoget. Det ble lagt merke til. En eldre dame sa han var flott og påpekte at hun hadde ikke sett en militæruniform i bygda på mange tiår. Kommentaren var en påminnelse om at vi lever i et fredelig hjørne av verden. Samtidig var det også en påminnelse om Forsvaret ikke er en del av hverdagen til mange. Forsvaret består i dag av en motivert, men liten elite. Det gjelder fra menige og opp til generalnivå. Det er på mange måter bra. Kvaliteten på norske styrker er høy. Samtidig blir det færre som har en felles identitet i det å forsvare fedrelandet med sitt eget liv.
Forsvaret slik det var, der alle som var skikket fikk en rolle, er borte. Hvert årskull i Norge består av nærmere 62 000 kvinner og menn. Av disse er det i dag omtrent 8000 som fullfører førstegangstjeneste i Forsvaret. Det er mindre enn 13 prosent og lavt i et land med allmenn verneplikt. På sikt vil mange mene det er uheldig. Forsvaret risikerer å fjerne seg fra befolkningen de er satt til å beskytte. Det blir stadig flere som ikke forstår hva Forsvaret er…
Den borgerlige regjeringen vet de må øke forsvarsbudsjettet, men får vi flere krigere av det? Mange vil hevde at vi må få tilbake et «folkeforsvar», der en større andel må delta. Flere bør gjennom en form for militærtjeneste de kan mestre. Det vil opprettholde forankringen og føre til at en større andel av befolkningen faktisk vet hva det vil innebære å forsvare sitt land. Jevnlig publiseres det meningsmålinger som viser at Forsvaret har stor støtte ute i den norske befolkningen. Det kan skape et inntrykk av noe som ikke er der. Når det stilles spørsmål om Norge trenger et militært forsvar, vil de fleste svare ja. Samtidig er ikke støtte det samme som offervilje. Først når andre deler i samfunnet får mindre ressurser på bekostning av Forsvaret, vil man se hvor ekte støtten egentlig er.  (sid 43) Forsvarets_Forum 

Sverige mellan öst och väst – svensk självbild under kalla kriget, Sten Ottosson, tidsanda.se

Kalla kriget varade i dryga 40 år. Sverige valde att under denna period inte ansluta sig till något av de två militärblock vilka dominerade världskonflikten. Istället utformades en neutralitetsdoktrin. Denna hindrade emellertid inte Sverige från att delta i den internationella politiken och opinionsbildningen.
Även om åsikterna om den svenska utrikespolitiken varierade i andra stater, så var neutralitetspolitiken föga ifrågasatt i Sverige. I och med kalla krigets slut förändrades emellertid debatten. Den invanda bilden av den svenska utrikespolitiken under kalla kriget föreföll inte längre stämma. Oavsett hur man såg på de ”avslöjanden” som gjordes, verkade bilden rämna. Förhållandet mellan den offentligt deklarerade neutralitetspolitiken och, delvis hemligt, militärt samarbete med väst, var svårtolkat. De ledande politikerna kunde till och med framstå som hycklare vilka hållit den svenska allmänheten, men knappast statsledningarna i stormakterna, okunniga om de ”verkliga” förhållandena. Läs rapporten

Ur boken ”Diplomati och uppriktiga samtal” av Anders Lidén

Den erfarne karriärdiplomaten Anders Lidén har nyligen givit ut sina memoarer: Diplomati och uppriktiga samtal (Carlssons, 2017). Vi har fått förlagets tillstånd att publicera några delar ur boken som rör försvaret och relationerna mellan Sverige, Finland, Ryssland och Nato. (Boken har presenterats  i sin helhet på den här sajten tidigare).

 

Försvaret
Särskilt snabbt utvecklade sig samarbetet i försvarspolitiken. Det berodde till en början främst på ökade försvarskostnader och behov av gemensamma materielinköp och övningar. Men det fanns också en besvikelse i Finland över EU:s utveckling, som inte gav någon ökad säkerhetspolitisk trygghet. För Sveriges del hängde det också samman med bakslag i samarbetet med Norge inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet, Nordefco. Det underströks att samarbetet inom Nordefco kunde utvecklas bilateralt, vilket skedde framför allt med Finland. Jag var glad att se den svenske överbefälhavaren Sverker Göransons engagemang i detta. Även Finlands motsvarighet, Ari Puheloinen, bidrog i hög grad.

Känslan var att Finland ville gå längre än Sverige. Ytterst handlade det om huruvida vissa delar av samarbetet skulle bli bindande i form av ett fördrag. Om resurser skulle delas mellan våra länder behövde finnarna kunna lita på att Sverige inte drog sig ur i ett skarpt läge.
Statsminister Jyrki Katainen ville ha en direkt kontakt med Fredrik Reinfeldt för att diskutera försvarsfrågan. Reinfeldt verkade inte bekväm med detta, utan skickade sin statssekreterare Gunnar Wieslander, som inledde en dialog med sin motpart Olli-Pekka Heinonen.

Läs mer