Briand/Kellogg-fördraget , Mats Björkenfeldt

I Quai d’Orsay, Paris, det franska utrikesministeriet, undertecknades den 27 augusti 1928 det dokument som gjorde att krigen blev olagliga: ”Signature du pacte générale renonciation à la guerre”. I dagligt tal kallat Briand/Kellogg-fördraget.

Men är detta något att fira? Vi vet att Japan något år senare anföll Kina, Italien Etiopien, för att inte tala om Tyskland och andra världskriget. Henry Kissinger och diplomaten George Kennan har kallat detta fördrag ”meningslöst” respektive ”barnsligt”!

Nu har dock två folkrättsjurister vid Yale, Oona A. Hatway och Scott J. Shapiro, skrivit boken The Internationalists And Their Plan to Outlaw War (Allan Lane 2017), för att bevisa motsatsen.

Under första världskriget och innan dess var krig lagliga. Den holländske folkrättsjuristen Hugo Grotius skrev De Jure Belli ac Pacis Libri Tres 1625, vilken kom ut i femton upplagor. Poängen var att makt är rätt, även om han erkände vissa krigsbrott, såsom förbudet att använda gift och att våldta.

År 1899 antogs en konvention i Haag, vilken dock inte förbjöd kriget utan reglerade mer hur man skulle bete sig under krig. Konventionen tillägnades Grotius.

På sidan 97 i boken sammanfattar författarna Grotius folkrätt: ”Rights to concquest. License to kill. Gunboat diplomacy. Neutrality as impartiality.”

Första världskriget var ”a true Grotian war”, påpekas i boken.

Efter kriget bildades Nationernas förbund, NF, som dock inte förbjöd kriget. ”[T]he League was built on Old World Order principles.” I artikel 10 och 16 i NF-fördraget fanns skrivningar om att medlemmarna skulle undsätta en som utsatts för en ”act of aggression”, varför USA inte gick med i NF, trots att det var president Wilson som var dess upphovsman.

Bokens titel syftar på bland andra Salom O. Levinson (1865-1941) och James T. Shotwell (1874-1961) som båda hade en vision om att förbjuda krig. Levinson startade en rörelse i USA, och de båda övertygade den amerikanska regeringen om att göra idén till verklighet. För dessa internationalists kom den framstående folkrättsjuristen Hersch Lauterpacht (1892-1961) att bli ” what Grotius was for the Interventionists”.

Att den franske utrikesministern och fredspristagaren (för att ha medverkat till Locarno-pakten några år tidigare) Aristide Briand och den amerikanske utrikesministern Frank Kellogg tog åt sig all ära över fördraget 1928 (Kellogg erhöll Nobels fredspris för det året efter), söker boken att ändra på, genom att lyfta fram de ursprungliga internationalists, med början i Levinsons artikel i The New Republic 1918, ”The Legal Status of War”: ”We should have, not as now, laws of war, but laws against war.”

För att Kellogg skulle få ”sitt” fördrag antaget på hemmaplan, var han dock tvungen att påpeka att fördraget inte skulle ”disturb the Monroe Doctrine”, det vill säga amerikanarnas förbud mot europeisk inblandning i ”the Western Hemisphere”.

I februari 1933 tillkom den så kallade Simpson-doktrinen, en princip som nuförtiden går under benämningen ”No fruits of aggression”.

Briand/Kellogg-pakten hindrade inte Tyskland/Japan att starta ett världskrig, men den låg till grund för att femtio nationer i juni 1945 kunde enas runt bland annat FN-stadgans artikel 2 punkt 4:

”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”

I boken finns ett intressant kapitel om Nazitysklands främste folkrättsjurist, Carl Schmitt (1888–1985), ”a man of near-genius rating”, som kallade Briand/Kellogg-fördraget ”a dangerous shame”. Mot Schmitt åberopades österrikaren Hans Kelsen (1881–1973) som var juridisk rådgivare åt Österrikes försvarsminister under andra världskriget och senare professor i USA.

Efter kriget påstod Schmitt att Briand/Kellogg-fördraget inte hade någon bäring på frågan om krigsförbrytelser. Han hänvisade till maximen ”nullem crimen, nulla poena sine lege”, det vill säga ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, en princip ”whose validity he himself had limited under National Socialism” (Reinard Mehring, Carl Schmitt. A Biography (Polity 2014, s. 410). I domar i oktober 1946 dömdes dock ett antal nazister till döden, varvid man bland annat grundade domarna på fördraget: ”[I]t would be unjust if his wrong were allowed to go unpunished.” Det ska dock sägas att Lautherpacht med flera höll med Schmitt om att fördraget gjorde ”aggressive war illegal, but not criminal”.

Aristide Briand sade i Quai d’Orsay 1928: ”Peace is proclaimed: that is well, that is much. But it still remains necessary to organize it […] That is to be the work of tomorrow…”

Så, inför det nya året finns det anledning att fira Briand/Kellogg-fördraget och att läsa denna förträffliga bok

Facebook
Twitter
Google+
http://www.alliansfriheten.se/briandkellogg-fordraget-mats-bjorkenfeldt/
RSS