Det blev ingen Nato-utredning, och det är gott så. Den militära alliansfriheten står fast och kommer inte att vara föremål för den försvarsutredning om militära samarbeten som ska tillsättas. Jan Björklund, folkpartiledaren, har rätt – och han har också möjligen rätt att vara förargad på sina kolleger i den borgerliga oppositionen som till slut gått med på Löfvens och Hultqvists förslag.
I dagsläget existerar det helt enkelt inget parlamentariskt stöd för svensk Nato-anslutning – trots vissa förskjutningar i den politiska retoriken. Förutom de två regeringspartierna är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna mot; Centern har veterligen inte argumenterat för, och på kristdemokratiskt håll finns det ett traditionellt stöd för den svenska neutralitetspolitiken att övervinna för den Nato-frälsta partiledaren in spe.
Och som vi har dokumenterat och förklarat på denna sajt har varken värdlandsavtalet eller den av nordiska ministrar förespråkade fördjupningen av samarbetet på försvarsområdet någonting med upphävandet av alliansfriheten att göra. Någon ny militärpakt rör det sig i intet fall om. Däremot kan man mycket väl diskutera, och ha olika uppfattning om, enskildheter i dessa förslag och utspel.
Framförallt har Finlands Nato-vänliga president Sauli Niinistö förklarat att de på inget sätt kan anses som riktade mot Ryssland – vilket emellertid ett finskt och ett svenskt Nato-medlemskap skulle göra, både i objektiv och i subjektiv mening. Verka för reell avspänning i norra Europa är det bästa sättet att undanröja krigshotet mot norra Europa. De ledande krafterna i Finland, och de styrande i Sverige, har till fullo insett det senare, också om en del uttalanden av svenska statsråd kan anses ha varit onödigt tillspetsade.
Vad som är viktigt är den svenska regeringsförklaringens bestämda fastläggande av den svenska alliansfriheten och dess uttryckliga avstående från svenskt Nato-medlemskap hösten 2014. De bekräftades i något mindre skarpa ordalag i vinterns utrikesdeklaration i riksdagen. Den svenske försvarsministern har upprepade gånger sagt att någon ”Nato-utredning” inte kommer på fråga. Så är det. Dessa ställningstaganden kommer man inte att kunna backa ifrån. Något sådant skulle mötas av vrede och förlust av regeringsmakten. Det är en otänkbar tanke att en socialdemokratiskt dominerad regering skulle leda Sverige in i Atlantpakten, som inte är en politisk union utan en militär allians med sina speciella fiendebilder.
Det är också otänkbart att någonting sådant skulle kunna hända i ett Finland med en centerpartistisk statsminister och ett stort parti, i eller utanför regeringen, de så kallade Sannfinländarna, som entydigt motsätter sig finskt Nato-medlemskap. Centern, som var det statsbärande partiet genom hela kalla kriget, vet vad ett gott förhållande till den store grannen betyder; det har aldrig varit ett krigsparti, dess nordiska inriktning däremot har varit desto starkare. Oavsett regeringskonstellation efter valet till Finlands riksdag den 19 april kommer detta parti att ha ett avgörande inflytande på landets framtida säkerhetspolitik, och man har inte anledning att vänta sig någon större omläggning där, i vårt närmaste broderland.
Man får inte glömma bort den överenskommelse som nu har slutits mellan regeringen Löfven och tre oppositionspartier gör att framtida satsningar på försvaret får en bred parlamentarisk förankring (det är inte som när allmänna värnplikten avskaffades med tre rösters övervikt i kammaren) och att anslagshöjningarna, ehuru otillräckliga, innebär ett brott mot den politik som fördes under alliansregeringens epok.
Och låt oss än en gång ta fasta på vad riksdagsman Björklund säger: Det blev ingen svensk ”Nato-utredning”. Allianspartierna har inte fått som de har velat i den delen – de har gett efter. Något rikslarm behöver därför inte utlysas. Medlemskapsmotståndare har all anledning att glädja sig däröver.