Arvet efter Bismarck, Anders Björnsson

Den 1 april är det 200 år sedan Otto von Bismarck föddes. Han tillhörde preussisk lantadel, den måttliga rika ostelbiska junkerklassen, och var mer eller mindre piskad att göra statstjänst om han ville bli något i den värld som räknades. Någon större fallenhet för universitetsstudier hade han inte men väl en förmåga att placera sig rätt när det verkligen gällde. Och det var ofta.

Bland 1800-talets statsmän hade han ingen överman och ingen jämlike.

Bismarck – från segern över Österrike 1866 greve, från segern över Frankrike 1870–71 furst Bismarck – var ingen nationalist. Han var en renodlad maktpolitiker. När riksgrundandet var ett faktum, med utropandet av Vilhelm I till tysk kejsare i spegelsalen i Versailles, blev Bismarcks främsta angelägenhet att skapa stabilitet och jämvikt i Europa. Han var skeptisk till koloniala äventyr för egen del. Och framförallt: han var noga med att inte provocera den viktigaste grannen, Ryssland.

Unge Bismarck hade varit preussiskt sändebud i S:t Petersburg och lärt sig att uppskatta det ryska systemet. Där visste man att ta itu med oppositionen, där visste man att dra nytta av den gamla adeln. I det Bismarckska systemet var återförsäkringen med tsarväldet A och O. Trots att junkrarna genomdrev agrarprotektionism och att Ryssland ville frihandel med sin överskottspannmål, försökte båda sidor att hålla misshälligheterna på en låg nivå. Bismarck var också noga med att inte utmana Storbritannien på haven.

Bismarcks tid som järnkansler var tid en av låga spänningsnivåer mellan ”makterna”. Endast mot det osmanska riket, ”Europas sjuke man” (Nikolaj I), tilläts enstaka tjuvnyp. Inga fientliga allianser såg dagens ljus – den så kallade Trippelalliansen (1882) mellan Tyskland, Österrike, Italien var framförallt en pakt mellan forna motståndare. Den hade en klart defensiv karaktär, och den kom aldrig att testas i verkligheten. När första världskriget bröt ut 1914, ställde sig Italien utanför och bytte strax sida. Stöd kom däremot från Konstantinopel, ”turkarna”, Rysslands ärkefiende.

Då var Bismarck sedan 25 år tillbaka ute ur bilden, förgrämd och begraven. Hans insikt om att freden i Europa hängde på samförståndet mellan Berlin och S:t Petersburg var också glömd. Vilhelm II, tillträdd 1888, ville göra Tyskland till en världsmakt. Han förkastade balanstänkandet. Han flirtade ohöljt med nationalismen. Också i Ryssland började de ledande skikten göra detta. Några år in på 1900-talet var trippelententen mellan Frankrike, Ryssland och Storbritannien ett faktum.

Den ”europeiska konserten” hade ersatts av ett missljud.

Internationell fred – det vill säga fred i Europa – var ett överordnat intresse för europeiska politiker som inte ville se en återupprepning av Napoleontidens permanenta krigstillstånd. Basen för samförståndet mellan Ryssland och Tyskland var samgåendet dem emellan 1813 i slutstriden mot Frankrike. Nog krigade de europeiska makterna på andra håll i världen därefter och nog var de beredda att slå ned nationella och demokratiska rörelser på hemmaplan. Men de krig som bröt ut borde vara kortvariga och begränsade i rummet. Eskalation var det sista man ville.

Bismarck var på det sättet inte bara en maktpolitiker utan också en fredspolitiker. Han förföljde sina egna katoliker och förbjöd det socialdemokratiska partiet; men judarna lämnade han i fred. Under honom växte Tyskland till kontinentens ekonomiskt och militärt ledande makt. Hans generalstabschef Helmut von Moltke d.ä. varnade i sitt sista tal i tyska riksdagen 1890 för framtida krigiska förvecklingar – med moderna vapen skulle man inte kunna kontrollera utvecklingen. Han fick rätt.

Det vilheminska Tyskland lyssnade inte till sådana tongångar. Först med kalla kriget och tiden därefter har Tyskland lärt sig sin läxa – men till vilka oerhörda offer! Med något undantag (Jugoslavien 1999) har förbundsrepubliken inte deltagit i några krigsäventyr sedan andra världskriget. Angela Merkel förvaltar i den ukrainska frågan ett arv från Bismarcks. Hon kan vara vass i repliken men är försiktig i handlaget.

I rådande läge tycks Nato vara en något villrådig och kanske också bräcklig allians. Enad står den ej.