”Sverige är formellt inte medlem i Nato, men i praktiken är vi redan nästan det”, påstår Göran Greider, Dalademokratens chefredaktör, i tidningen ETC (22/4), där han också skriver ledare. Försvarsminister Peter Hultqvist anklagar han för att ha startat ”en militaristisk logik som han på intet sätt längre kan kontrollera” genom att förespråka ”ökad upprustning”.
I en huvudledare i vänsterpartistiska Flamman (21/4) hävdar chefredaktören Johan Thunberg att ”Alliansen”, genom överenskommelsen mellan och tre oppositionspartier, ”har lyckats tvinga fram en utredning om svensk medlemskap i Nato”.
Det är mycket som är oklart här. Hur kan man ”nästan i praktiken vara formellt medlem i Nato”? Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att ett ”formellt” medlemskap i Nato inte skulle betyda någon större skillnad jämfört med dagsläget. Medlemskapsmotståndare bör avvisa den uppfattningen och tala Greider till rätta. Ett medlemskap skulle binda oss till krigsdeltagande om något av alliansens länder blev överfallet.
Vad vill sedan den som motsätter sig ”ökad [militär] upprustning”? Logiskt sett borde det väl vara ”minskad upprustning”. Men vad som har hänt i samband med den senaste försvarsöverenskommelsen är att den militära avrustning som har pågått under några decennier och fullföljdes med full kraft under den så kallade alliansregeringens åtta år nu har avbrutits. I den meningen kan vi tala om ett trendbrott.
Det finns absolut ingen ”militaristisk logik” i detta, ingen ”ny febrighet” (Greider). Förespråkare för svensk militär alliansfrihet har alltid beklagat att Sveriges nationella värnkraft har försvagats och att stridande soldater har sänts till främmande land för att delta i militära insatsstyrkor där, dödas där. Glöm inte att vänstersidan i svensk politik stödde anfallskriget mot Libyen! Detta har gjort oss svaga och sårbara på hemmaplan. Utan nationell värnkraft töms alliansfriheten på innehåll.
Greider förbiser att försvarsminister Hultqvist har flaggat för ett återinförande av den allmänna värnplikten. I detta finns inte heller någon ”militaristisk logik”. Tvärtom var det ju höga militärer som energiskt lobbade för att Sverige skulle skaffa sig en yrkesarmé, för övrigt i likhet med de flesta Nato-länder. Ett folkförsvar skulle utan tvivel innebära en välkommen upprustning.
Johan Thunberg å sin sida blandar bort korten. Den utredning som Peter Hultqvist ska tillsätta kommer inte att befatta sig med frågan om svenskt Nato-medlemskap. Den ska ge en bild av Sverige militära samarbeten, och därmed är det ofrånkomligt att samarbetet med Nato och det stora Nato-landet USA inbegrips i utredningsuppdraget. Det finns föga anledning att tro att den svenske försvarsministern ljuger när han försäkrar att den militära alliansfriheten inte ingår i detta.
Kan man slå sig till ro därmed? Det kan man inte. Landets försvars- och säkerhetspolitik kan inte göras till expertfrågor. Det militära försvaret är inte ett ”särintresse”, Reinfeldts famösa glosa. Den folkliga oron över ryska avsikter måste tas på allvar, även om den är uppiskad av ett ”militärmedialt komplex” (Greider). Också oron över Nato-övningar i vårt land behöver tas på allvar, även om den då och då piskas upp av vänsterdebattörer.
Av det sagda följer alltså inte att allt är frid och fröjd. Påståenden om att det skulle föreligga en skärpt militär hotbild mot Sverige, också om de skulle komma från regeringskansliet, har man anledning att ta med en stor nypa salt. Detta är politisk retorik, men en retorik som kan förvilla. Här finns starka särintressen som det gäller att hålla ögonen på. Både på högerkanten och på vänsterkanten frammanas nu bilden av en hela tiden växande krigsrisk i Europa. Man flyttar fram sina positioner på ömse håll. Vad som helst kan hända.
Detta tal saknar all trovärdighet!
Det är således knappast sant att Nato-övningen i norra Sverige, Arctic Challenge Exercise, skulle öka krigsrisken i vår del av världen. Men det är inte heller rimligt att tolka ryska vapenövningar, eller helt normal underrättelseverksamhet, som ovedersägliga bevis för ”expansionism” från det hållet.
Till innehållet i regeringens försvarsproposition finns det anledning att snart återkomma.