Rysslands inblandning i den ukrainska statens inre angelägenheter har stått i strid mot de principer om non-interventionism som landet självt har förskrivit sig åt, och återerövringen av Krim med militära medel utgör ett klart folkrättsbrott. Den negativa betydelsen av dessa handlingar förminskas inte av att Rysslands strategiska huvudmotståndare också har begått uppenbara brott mot folkrätten i Europa och annorstädes och på ett tämligen flagrant sätt lagt sig i till exempel inrikespolitiska avgöranden i Ukraina.
Psykologiskt kan man tolka annekteringen av Krim som en försvarsåtgärd: regeringen i Moskva var orolig för att militärbasen där skulle falla i Nato-händer; sannolikt ville också en klar majoritet av halvöns befolning en anslutning till Ryssland, hur riggad folkomröstning där än anses vara. Men det politiska – och militära – tillvägagångssättet var helt förkastligt. Konsultationer och förhandlingar hade givetvis varit de lämpliga medlen, inte aggression. En tvist om territorium kunde ha lösts genom internationell skiljedom.
Detta hade varit ett ansvarigt sätt att agera. Nu utlöstes istället ett inbördeskrig, och som många inbördeskrig inte utan utländsk medverkan. I det ryska inbördeskriget, efter oktoberrevolutionen 1917, deltog västmakter på den regeringsfientliga sidan – primärt för att få Ryssland att återinträda i första världskriget mot Tyskland, men det underliggande målet var givetvis att störta den nyinstallerade rådsregeringen. Den polsk-ukrainska interventionsarmen i efterföljarkriget 1919–21 hade också ett sådant syfte.
Det är klart att makthavarna i Kreml och det ryska folket minns sådant. De har naturligtvis också klart för sig att gränser i Europa har flyttats – och stater upplösts – med militära medel också under tiden efter kalla kriget: Krim är inte förstagångsfallet. Jugoslaviens sammanbrott skedde inte på fredlig väg, och inte utan omvärldens inskridande, och provinsen Kosovo hade knappast kunnat bryta sig ut ur Serbien utan de omfattande Nato-bombningarna våren 1999, vilka saknade stöd i den internationella rätten.
Ingenting av detta ursäktar Rysslands uppträdande visavis Ukraina under det gångna dryga året. Men det jävar nyhetsrapportering och opinionsbildning som gör den ukrainska krisen och Kiev-annekteringen till en ojämförlig händelse i det nära förflutna. Det ryska handlandet absolutifieras, dramatiseras, demoniseras. På rysk sida ser man en motsvarande dramaturgi: den nuvarande regeringen i Kiev som tillkom under stor oreda betecknas oavlåtligen som en fascistisk kuppregim, medan en mera avmätt bedömning kunde vara, förslagsvis, ”politiska äventyrare”, ”etnokrater”, ”penningstinna populister” eller ”nynationalistiska diehards”. Ingenting av detta förhindrar att styret är legitimt. Om det sedan är moget för att släppas in i de fina salongerna i Bryssel och Washington för gott är en annan sak.
Problemet är att denna regi av händelserna, snarare än händelserna i sig själva, tenderar att höja spänningsnivån i vår del av världen. På ömse håll produceras föga annat än manikeiska propagandabilder, och dessa utgör så att säga spegelbilder av varandra. De rentav framkallar ett misstroende och en ömsesidig hets vars ändamål tycks vara destabilisering, osäkerhet, också rädsla. Rationella överväganden försvåras på detta sätt. Försök att mildra och medla saboteras. Man inbillar människor att det bara finns ett svar på en militär konflikt, och det är militär eskalering. Alla måste ta parti, välja sida. Ett tredje – utrymme för nyanser, tillfälle till invändningar – gives ej. Varje ansträngning till oavhängig hållning blir i detta perspektiv komprometterad. Den anses vara medlöperi.
Den som värnar vårt lands militära alliansfrihet måste hålla huvudet kallt i denna situation. Han eller hon får inte lockas i fällan att försvara den ena eller den andra urbota positionen, varken bli ”Putin-kramare” eller ”Nato-hatare”. Ty det går att inta flera positioner. Alliansfriheten i sig är en spänningsdämpande faktor. Den som oavlåtligt talar om en ökande spänning i vårt närområde – i Östersjön, i Nordeuropa – reducerar betydelsen av denna faktor, och detta oavsett om den som talar kommer från höger eller om han kommer från vänster. Det blir en självuppfyllande profetia. Den som påstår att Sverige inte längre är alliansfritt, därför att vi är medlemmar av överstatliga eller mellanstatliga icke-militära organisationer, begår samma fundamentala misstag.
Den svenska debatten har inte kommit dithän att det har uppstått en folkpsykos, långt därifrån: russofobin tycks i nuläget i huvudsak omfattas av så kallade experter, det vill säga av personer som har till födkrok att omfatta den. Om en helt normal beredskapsövning i norra Ryssland, anmäld till OSSE, sägs att det finns ”en viss risk att det övergår till att bli verklighet”, det vill säga krig (”Skärpta ryska vapenutspel”. Svenska Dagbladet 24/3). Men det är inte omöjligt att deras ibland lätt hysteriska maningar kan sjunka ned i folkdjupet efter en tid och slå rot där. Därför behövs motupplysning. Den ryska politiken gentemot Ukraina är och har varit oacceptabel. Men det pågår en fredsprocess i vilken flera viktiga europeiska aktörer är involverade, inte minst Tyskland. Den bör ett alliansfritt och fredssträvande land som Sverige ge sitt stöd. Dess regering har inte minsta anledning att ansluta sig till alarmismen.
Det är angeläget att understryka att det motstånd mot svenskt Nato-medlemskap som denna sajt ger röst åt inte bottnar i någon uppskattning av Ryssland politisk i förhållande till sina grannar. Däremot har ingen trovärdig evidens framlagts som visar att denna stat utgör ett hot mot Sveriges nationella oberoende och territoriella integritet. Det är en faktisk omständighet som stats- och utrikesledningen måste beakta när den utformar landets säkerhetspolitik.