Afghanistanutredningen – referat från pressträff på UD och möte på ABF, Lars-Gunnar Liljestrand

Utredningen ”Sverige i Afghanistan 2002-2014”presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars först vid en pressträff på UD och senare på kvällen på ett möte på ABF i Stockholm.

Trots att utredningen håller en låg ton är resultaten av 15 års krig med svenskt deltagande under Natos ledning förödande.

På få om ens några områden har det framåt. I de flesta fall har det blivit sämre. Säkerhetsläget är det värsta sedan kriget startades 2001.

Med på pressträffen var också utrikesminister Margot Wallström som också fick frågor om kriget. Uppenbarligen är hela Afghanistaninsatsen en het  potatis som ingen  ansvarig politiker vill ta i.

På frågan om det var rätt att svenska Isaf-styrkan genomförde den av USA lanserade anti-terroriststrategin COIN ( Counterinsurgency) som bland annat byggde på massiv insats av  så kallade targeted killings med nattliga räder i afghanska hem blev svaret  undvikande och man hänvisade till att  det skedde under en tidigare regering. En annan fråga var om det var värt att satsa  sammanlagt 27 miljarder ( huvuddelen militärt) med 5 döda svenska soldater, många skadade och ett okänt antal afghaner dödade. Här blev svaret att hon inte kunde säga vare sig ja eller nej.

Rapporten anger sex mål för den svenska insatsen: minskad fattigdom, säkerhet och stabilitet, social och ekonomisk utveckling, demokratiskt samhälle, kvinnors ställning samt trovärdighet för och förmåga hos Sverige att som deltagare i internationella insatser.

De första fem målen uppnåddes inte alls eller bara till någon del.

Som övergripande mål sattes 2010 :

”Sveriges engagemang skall stärka Afghanistans förmåga att upprätthålla stabilitet och säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt erbjuda sina innevånare möjligheter att förbättra sina levnadsvillkor och en rättvis och hållbar utveckling.”

Domen över målet  är bister: ”måluppfyllnaden som helhet är låg.”

Läs mer

Dags för nytt biskopsbrev om fred och försvar, Markus Hagberg, präst i Skara pastorat, fd bataljons-pastor i Nationella skyddsstyrkorna, Kyrkans Tidning

1984 kom Ett brev från biskoparna i fredsfrågan. Nu är tiden mogen för ett nytt biskopsbrev, för freden och försvaret. Det anser Markus Hagberg, präst i Skara pastorat, fd bataljons-pastor i Nationella skyddsstyrkorna…

Jag vill i denna artikel framhålla att ett starkt svenskt försvar, givet omständigheter som jag ska anföra, tjänar freden bättre än något annat genom att vara krigsavhållande. Ett starkt svenskt försvar i kombination med fortsatt neutralitet är för freden av utomordentlig betydelse.

Den debatt om svenskt medlemskap i Nato som nu förs i partier och samhälle är dåligt förankrad i verkligheten genom att den är dels kortsiktig, dels bygger på en vanemässig hotbild österifrån. Inte minst geografin och militärstrategiska fakta pekar i en annan riktning…

Att Sverige skulle vara hotat, och därför ha orsak att symboliskt militarisera Gotland som ett skydd mot Ryssland, saknar strategisk grund, men tillfredsställer en politisk opinion som tvångsmässigt vårdar tron på ett nära förestående anfall från Ryssland. Tvärtom är det för Ryssland av största vikt att hålla sin fiende – det vill säga USA och Nato – så långt borta från Östersjöområdet som möjligt. Att inleda en offensiv där vore vansinne. För Ryssland är det därför en stor vinst att ha Sverige och Norden som buffert västerut…

Poängen med ett starkt svenskt försvar är dock att helt undvika konflikt, inte att genom Natomedlemskap få hjälp när den är ett faktum – ty då är det ett storskaligt krig mellan supermakter som väntar…

1984 kom Ett brev från biskoparna i fredsfrågan. Då som nu är freden det centrala och eftersträvansvärda. Ett starkt försvar och fortsatt alliansfrihet är tveklöst fortsatt det främsta medlet. Utan ett verkligt och starkt försvar saknas trovärdighet i arbetet för fred – då är freden endast en förhoppning. Fredsfrågan liksom försvarsfrågan är lika mycket
kyrkans som någon annans i detta land. Tiden är mogen för ett nytt biskopsbrev, för freden och försvaret! Läs artikel

Baltländer satsar på inhemskt försvar, sr.se

Estland gör nya försvarssatsningar och ökar markant budgeten för sitt hemvärn som ska få ytterligare en miljon euro i anslag årligen. Det meddelar landets försvarsministerium sedan regeringen undertecknat en utvecklingsplan för de kommande fyra åren. Även i de andra baltiska länderna ökar försvarsanslagen och i bakgrunden finns både fortsatt oro för grannen Ryssland, och avvaktan inför utvecklingen hos den nära allierade USA. Frågetecknen kring USA och president Trumps inställning till både Putin och Natosamarbetet har ytterligare ökat trycket på de redan mycket säkerhetsinriktade baltiska länderna att rannsaka sin inhemska försvarspolitik…

Litauen som häromåret beslutade att återinföra allmän värnplikt väntas uppnå sina två procent nästa år…

När det amerikanska stödet inte längre låter så villkorslöst som det gjorde under Barack Obamas år vid makten då han och vicepresident Joe Biden bland annat gjorde mycket symboliska besök i Tallinn och Riga, så behöver länderna nu se över sina konkreta alternativ. Läs artikel

Norge forsømmer NATO-traktaten, aldrimer.no

En av Norges tidligere tidligere toppoffiserer, Robert Mood, sier Norge ikke lenger oppfyller NATO-traktaten. Aldrimer.no har den siste tiden skrevet om hvordan kjøpekraften faller, og de operative avdelingene i Forsvaret får en stadig mindre del av budsjettet.

Litt bakgrunn først: mens Hæren, Sjøforsvaret, Luftforsvaret og Heimevernet på 1990-tallet fikk opp mot halvparten av pengene i Forsvarsbudsjettet, er andelen i dag nede på ca 30%.

Hæren har opplevd den desidert største reduksjonen. 13 brigader er redusert til én eneste. Mood er klar på at man slik kanskje får råd til driften, men babyen er kastet ut med badevannet: Hæren er etter hans oppfatning nå alt for liten.

– Hæren er nå nede i ca 10% av den totale pengebruken i Forsvaret. Hva forteller det oss?

– Dette forteller at enhver ambisjon om et balansert forsvar er forlatt, og vi forsømmer forpliktelsene i NATOs artikkel 3, sier Mood til aldrimer.no.

Artikkel fem, den som sier at et angrep på et av medlemslandene skal betraktes som et angrep på alle, er uten tvil den mest kjente i traktaten. Men også artikkel tre er av avgjørende betydning. Det er den som USAs president Donald Trump nylig har referert til, og mener europeiske land har ignorert. Det dreier seg om forpliktelsen til å sørge for et eget forsvar.

Artikel 3: ”In order more effectively to achieve the objectives of this Treaty, the Parties, separately and jointly, by means of continuous and effective self-help and mutual aid, will maintain and develop their individual and collective capacity to resist armed attack.”

Artikkel tre er helt tydelig på at hvert enkelt medlemsland i NATO har en selvstendig forpliktelse til å opprettholde en individuell kapasitet til å motstå et angrep. Her er det også en forutsetning om at medlemslandene må ha evne til å hjelpe allierte styrker, slik at det virkelig blir et kollektivt forsvar. Mood mener Norge ikke lenger oppfyller disse kravene, og må endre forsvarspolitikk.

– Vi ser ut til å ha glemt at Forsvaret handler om operativ evne og mennesker, fremfor alt annet. Vår utfordring er ikke kompetanse og kvalitet. Utfordringen er volum, bemanning, logistikk og ressurser til øvelser og trening, sier Mood.

Mood er også negativ til de store kuttene som for tiden gjennomføres i Heimevernet. De siste årene er våpengrenen allerede kuttet fra 90.000 til ca 45.000 mann. Nå skal ytterligere rundt 10.000 soldater, samt Sjøheimevernet kuttes. Mood ser tvert imot på HV som en naturlig partner til Hæren.

– Landmakten må sees i sammenheng. HV som landeier, og oppdragsorganiserte mobile Hæravdelinger som responsstyrker. Det beste personellet – som hos oss – og det beste materiellet er en god oppskrift. Med avskrekking og forsvar av norsk territorium som første prioritet, bør konseptet bygges rundt helhetlig og landsdekkende «Tilstedeværelse, Ledelse og Responsevne», sier Mood. Og legger til:

– Rett kombinasjon av mennesker, teknologi og kompetanse vil kunne gi oss et sterkt forsvar som avskrekker og gir tidsavgrenset selvstendig evne i både hybride og klassiske scenarier. Läs artikel

Civilsamhällets samarbete mellan Sverige och Ryssland, möte 7 mars på ABF i Stockholm

Tisdag den 7 mars kl. 18.00. Civilsamhällets samarbete mellan Sverige-Ryssland. Medverkan av Lars Ingelstam, som ger ut en skrift i ämnet, Olof Kleberg, vice ordförande i OSSE-nätverket, samtalsledare med flera.

Arrangör: ABF Stockholm, OSSE-nätverket, Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien och Palmecentret.

Plats: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41.

Ett genmäle till Mike Winnerstig, Anders Björnsson

Det nedanstående är en kommentar som en av sajtens utgivare skrev med anledning av en artikel i närmast föregående nummer av tidskriften Vårt Försvar, av FOI-forskaren Mike Winnerstig. Av utrymmesskäl kunde redaktionen inte bereda plats för den. Vi återger den här.

Mike Winnerstig är en mycket duktig säkerhetspolitisk analytiker, men han har en väldigt begränsat synfält. Han stirrar sig blind på Östersjöområdet, och då blir naturligtvis Sverige ett primärt fokusland. Men i den globala kraftmätningen mellan motstridiga krafter är denna region en periferi, precis som den var under kalla kriget. Därvidlag har ingenting ändrats under det gångna kvartsseklet.

I Norden och Baltikum står inga strategiska intressen på spel i en stormaktskontext. Sverige – och Finland – är inte vitala som sådana, endast som brohuvuden för ingripanden bortom respektive influensfält. Här finns förvisso en obalans i Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska orientering: en potentiell kränkning av landets territoriella integritet kan komma från olika håll, precis som under andra världskriget. Det kan inga ”samarbeten” i världen ändra på. Vi vill inte ha andra länders krigsmakt på vår mark – inte utan vårt medgivande.

Läs mer

Materiel och infrastruktur i försvaret, riksdagen.se

Allan Widman (L):Det materiella och infrastrukturella arvet inom det svenska totalförsvaret representerar värden för hundratals miljarder. Sedan slutet av kalla kriget har dessa investeringar till stor del avvecklats eller upphört att underhållas. Trots en avsevärt försämrad omvärldssituation pågår avvecklingen fortfarande. Till stora kostnader försvinner anläggningar och viktig materiel som kanske aldrig kan återskapas. Med anledning av detta vill jag fråga försvarsminister Peter Hultqvist: Vilka åtgärder är försvarsministern beredd att vidta för att åstadkomma ett moratorium i den pågående avvecklingen till stöd för Materielutredningens och Försvarsberedningens handlingsfrihet?

Försvarsminister Peter Hultqvist (S): …Innebörden av inriktningen är att den potentiella nyttan av användbar överskottsmateriel ska övervägas nogsamt före eventuell avveckling. Driftsättningen av förbandsmateriel till det återuppsatta kustrobotbatteriet utgör ett exempel på hur användbarheten av materiel som inte är förbandsatt kan omvärderas. Läs debatten

Rusta upp Hemvärnet, Hans Wallmark (M) försvarspolitisk talesperson Jan R Andersson (M) ledamot i Försvarsutskottet, vt.se

Hemvärnet utgör idag drygt 40 procent av Försvarsmakten och har de senaste åren genomgått en positiv utveckling. I takt med att säkerhetsläget har försämrats i Sveriges närområde har försvaret av det egna territoriet blivit allt viktigare. För detta är Hemvärnet en central aktör. Därför bör Hemvärnet växa i storlek, ges utökade uppgifter och ytterligare kvalificerad materiel.

För att Hemvärnet ska kunna utvecklas ytterligare bör organisationen dessutom få en större autonomi inom Försvarsmakten för att kunna ta långsiktiga strategiska beslut. Därför föreslår Moderaterna att göra Hemvärnet till en egen försvarsgren. Det faktum att Hemvärnet styrs av ett annat regelverk än den övriga försvarsmakten understryker det behovet…

Modern krigföring handlar till stor del om att kunna ha avancerade tekniska system som är överlägsna motståndarens. Men, det handlar också lika mycket om att ha en god beredskap och hög tillgänglighet hos de egna förbanden för att snabbt kunna möta en motståndare. I den aspekten är Hemvärnet överlägset. Därför anser vi att Hemvärnet är en organisation som har framtiden för sig, och som bör ges ett erkännande och ett större ansvar för att stärka Sveriges säkerhet. Läs artikel

Försvarsministern delar ÖB:s bild, Sveriges Radio

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) delar ÖB:s bild att försvarsförmågan kan försämras efter 2020. Men han är inte beredd att säga vad det skulle betyda i fråga om mer pengar till försvaret eller inte.

– Jag säger varken ja eller nej i dagsläget. Däremot säger jag att vi ska klara inriktningsbeslutet, det är jag och Öb överens om, säger Peter Hultqvist.

Han säger också att försvaret ska klara en förmågeökning efter år 2020, något som försvarsberedningen arbetar med nu. De kräver ett bättre underlag för att bedöma och värdera planeringen kring investering av materiel.

– Dessa åtgärder är oerhört viktiga, säger försvarsministern.

Försvarsministern ser att heltidsanställda soldater blir allt färre. Något som han vill åtgärda.

– Det krävs åtgärder för att klara en bättre stabilitet i personalförsörjningen, säger han. Läs artikel

Äntligen får vi veta varför Sverige är i krig, Pierre Shori , Aftonbladet

För över 15 år sedan drogs Sverige in sitt första krig i modern tid. Den brittiskledda Afghanistaninsatsen skulle enligt FN-mandatet skydda regeringen i Kabul under sex månader.

2003, samma år som president George W Bush anföll Irak, ställdes all militär under Nato­flagg och USA-befäl. Samtidigt förvandlades den fredsbevarande operationen till ett fullskaligt krig över hela landet. Detta skedde utan att riksdagen informerades ordentligt, enligt fredsforskaren Wilhelm Agrell i boken Ett krig här och nu.

2013 uppdrog den socialdemokratiska partikongressen åt regeringen att tillsätta en oberoende granskningskommitté. Men försvarsministern utsåg sent omsider i stället en enmansutredare, Tone Tingsgård, som i riksdagen upprepat röstat för fortsatt deltagande i kriget.

I morgon presenteras rapporten. Ska vi nu äntligen få veta vad som hände med de ambitiösa målen, som också skulle rättfärdiga vårt militära engagemang, om att skapa demokrati och säkerhet, säkra kvinnors rättigheter, minska korruptionen och stoppa opiumproduktionen? Eller var syftet att Sverige skulle kvalificera sig för kommande internationella insatser tillsammans med Nato, som forskare på Försvarshögskolan förklarade? Läs artikel