Östen Undén – Sveriges längsta utrikesminister, Sven Hirdman

Karriär

 Östen Undén föddes 1886 och dog 1974. Han hade en enastående karriär:

Statsråd i fyra svenska regeringar, utrikesminister i 19 år, i centrum för svensk utrikespolitik i 45 år, framstående jurist, rektor för Uppsala universitet och universitetskansler.

Vid 31 års ålder professor i civilrätt och konsult i Edén–Brantings regering 1917.

Utrikesminister 1924–1926 i Brantings tredje regering.

Ordförande i riksdagens utrikesutskott 1937–1945.

Utrikesminister i Per Albin Hanssons och Erlanders regeringar 1945–1962.

Läs mer

Säkerhet i ny tid, Per Åberg

Under hösten 2016 lade ambassadör Krister Bringéus fram den utredning han hade fått i uppdrag att göra, Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). I uppdraget ingick att analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbeten respektive medlemskap med andra länder och organisationer på det försvars- och säkerhetspolitiska området, i dag och i framtiden. Den verkliga orsaken till uppdraget är meningsskiljaktigheterna inför försvarsbeslutet 2015, då de etablerade partierna inte kunde nå enighet om huruvida medlemskap i Nato skulle vara en god idé eller ej. Utredningen skulle enligt direktiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga.

Utredningen kopplar samman den eventuella nyttan av ett Nato-medlemskap med framför allt möjligheten av ett ryskt militärt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna. Ett sådant angrepp är, menar utredaren, ”i grunden osannolikt”. Samtidigt sägs den ryska statsledningens agerande kännetecknas av oförutsägbarhet. Utredningen skriver: En militär konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar.” Utredningen går därefter vidare med att analysera vilket detta bidrag skulle kunna vara. Utgångspunkten är att ”Sverige med stor sannolikhet redan i ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt”. Slutsatsen blir: ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs, och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

 Utredningens slutsats har vunnit genklang i många kretsar som har sett den som ett avgörande besked i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men granskar man utredningens slutsatser står det klart att de bygger på spekulationer och tyckande. Varje steg i dess resonemang kan kritiseras.

Läs mer

Jag säger nej till Nato, Niklas Ekdal, affarsvarlden.se

…Mycket har hänt på tjugo år. Putins Ryssland har återupprustat, med dödliga konsekvenser i ­Tjetjenien, Georgien, Ukraina, Syrien. USA pendlar mellan huvudlösa invasioner (George W Bush) och passivitet (Obama, Trump). Nato­medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen visar fingret åt demokratin. Storbritannien och Frankrike är på drift från internationalismen.

Om Sverige gått med i Nato på 1990-talet hade vi varit säkrare i dag. Nu är det för sent för den här gången…

Med lite otur kan det tidiga 2000-talets säkerhets- och försvarspolitik gå till historien på samma sätt. Verklighetsfrämmande fokus på internationella insatser, neddragning av försvarsanslagen till rörande 1 procent av BNP, kaotisk omställning.

Nu ojar sig en socialdemokratisk utrikesminister för att USA:s högerpresident inte ska vara tillräckligt tuff mot Ryssland. EU är på väg att spricka. Ingen kan förneka att världen blivit farligare, och att Sverige ligger vid en brännpunkt.

Lösningen på detta dilemma är inte att komma gråtande till Trump Tower för att köpslå om Nato-medlemskap i elfte timmen. The Donald har visserligen ljugit om svensk härstamning, eftersom tysk lät sämre, men om han inte är beredd att försvara Baltikum är han givetvis inte beredd att offra benknotorna av en enda marinkårssoldat för några raukar på Gotland.

Nu gäller det att värna EU-solidariteten, den krympande, demokratiska kärna som finns kvar. Och så gäller det att rusta upp försvaret. Snabbt. Läs artikel

Realism och idealitet i utrikespolitiken – tal av Östen Undén 4 juli 1962 i Ransäter

Östen Undén (1886–1974) avgick som Sveriges utrikesminister under hösten 1962 efter lång och trogen tjänst. Han innehade första gången denna post under Hjalmar Branting (1924–1926) och deltog aktivt i Nationernas förbunds (Folkförbundets) arbete som svensk delegat. Under andra världskriget, då han var ordförande i riksdagens utrikesutskott, uppträdde han mot inslag i samlingsregeringens eftergiftslinje. 1945, när samlingsregeringen avgick, tillträdde han på nytt som utrikesminister.

Undén satte sin prägel på svensk utrikespolitik under en mycket lång period. I juli 1962, inför sin avgång, höll han i Ransäter i Värmland ett tal om realism och idealitet i utrikespolitiken; något av ett politiskt testamente. Det har runnit åtskilligt med vatten under broarna sedan dess. Men att nu, drygt femtio år senare, läsa Undéns text är uppfriskande, särskilt i en samtid av hållningslösa så kallade solidaritetsförklaringar, långtgående Nato-samarbeten, kraftiga försämringar av landets försvarskraft och känslomässigt tal om värdegemenskap. Undén tar oförfärat tag i, tydliggör och analyserar frågeställningar som vi i högsta grad stöter på idag, om än ofta i förvrängd form. Han tar bland annat upp och skärskådar påståenden om att alliansfrihet skulle innebära en omoralisk och självisk hållning; att svika solidaritetens krav. I talet konstaterar han att en realistisk kollektiv säkerhet de facto inte kunnat etableras till följd av stormakternas hållning (så som än idag), varför en liten stat måste dra kyliga slutsatser för sin egen säkerhet av det förhållandet. Han understryker också hur viktigt det är för den förda politikens trovärdighet och förankring att Sverige är militärt väl rustat för att skydda det egna territoriet och den egna suveräniteten, och att detta utgör ett väsentligt bidrag till säkerheten även för andra stater. Läs Undens tal i Ransäter

NATO stages largest ever military drills on russian border as global tensions escalate, express.co.uk

The ‘Iron Sword 2016’ military drills, which are being held close to the Russian border, involve 4,000 troops from Britain, the US, Germany, Canada, Poland, Romania, Slovenia, Luxembourg and three baltic states.

They are intended to last until December 2 and will prepare Nato to station 4,000 alliance troops in Poland, Lithuania, Estonia and Latvia – a decision taken at the Warsaw summit in July.

According to the Lithuanian defence ministry, the tests will be carried out in the towns of Rukla and Pabrade, close to the Kaliningrad region – a Russian exclave located between Poland and Lithuania.

The military alliance’s decision to boost its global army presence follows Russia’s deployment of S-400 air defence systems and Iskander missile launchers to the Kaliningrad. Läs artikel

Jas kränkte luftrum: ”Hann inte rädda situationen”, svd.se

Ett svenskt Jas 39 Gripen på spaningsuppdrag kränkte danskt territorium i cirka 5–10 sekunder i den 25 september. Det framgår av en utredning av händelsen, enligt Nyhetsbyrån Siren.

Kränkningen inträffade när två svenska Gripen-plan från Blekinge flygflottilj – utrustade med spaningskapslar – och även danskt stridsflyg befann sig i området sydväst om Göteborg, i syfte att fotografera flera ”objekt” som rörde sig söderut i gränstrakterna, skriver Nyhetsbyrån Siren.

Vilka objekt det rör sig om framgår inte av utredningen som till vissa delar omfattas av sekretess…

Frågan ska nu hanteras av utrikesdepartementet, enligt Helen Nyberg på informationsavdelningen på Blekinge flygflottilj, uppger P4 Blekinge. Några konsekvenser för piloten blir det inte, men utredningen ska se till att det inte ska kunna hända igen. Läs artikel

Årets självständighetsparad äger rum i Kajana, vasabladet.fi

Arrangemangen inför självständighetsdagens riksparad i Kajana börjar påverka trafiken redan på söndag, då de flesta paradförbanden anländer till staden.

Temat för paraden är Armén som del av Finlands försvarssystem. Trupper från alla försvarsgrenar, Försvarshögskolan och Gränsbevakningsväsendet samt veteran- och försvarsorganisationerna deltar i paraden – totalt cirka 1.300 personer. Det blir också överflygningar med Hornet- och Hawkplan och helikoptrar…

Firandet på självständighetsdagen inleds klockan 9.15 med kransnedläggning i kyrkoparken i Kajana. Den sista programpunkten är Arméns uppvisning i Suvantoparken klockan 14.15. Läs artikel

Does NATO Need Montenegro? nationalinterest.org

If all goes as planned, Montenegro will be the newest member of NATO. According to NATO Deputy Secretary-General Rose Gottemoeller, “The accession process is moving forward smoothly” and “pending all those parliamentary processes being complete” Montenegro could become a NATO member in the spring of 2017. But how does the tiny Balkan nation of Montenegro contribute to NATO’s collective security and – by extension – U.S. security?

The short answer is: It doesn’t…

With a GDP of $4 billion, Montenegro’s economic capability to contribute to NATO is infinitesimal. Indeed, Montenegro’s GDP is about a third the size of Albania’s, NATO’s smallest economy…

And with a military consisting of some 2 thousand active duty service members, the Montenegrin Army, Navy and Air Force – such as they are – are not going to add any significant military capability to NATO…

Ultimately, the accession of Montenegro is less about NATO and more about the European Union (EU). Montenegro applied to join the EU in 2009 and has been in negotiations with the European Commission since 2012. Montenegro’s prime minister (and former president) Milo Dukanović claims that NATO membership is ”one more important step towards Montenegro’s full membership in the European Union.” But Montenegro’s candidacy for membership in the EU – which is more about trade and economics – isn’t a compelling reason to make it the 29th member of NATO. Montenegro isn’t a vital component of either European or U.S. security.Läs artikel

Är Ryssland ett hot i Arktis? Ingmar Oldberg, Utrikesmagasinet

Ryssland är knappast ett hot mot andra stater i Arktis därför att det redan är den dominerande makten vid Ishavet i kraft av sin långa kust och ekonomiska verksamhet där, vilket inga andra ifrågasätter. Ryssland har behov av samarbete för att utvinna de förmodat rika naturresurserna och utveckla regionen, men dess anspråk i Ishavet kan leda till problem.

Medan Nato knappt har några militära styrkor vid Ishavet och är upptaget av kriser på andra håll, har Ryssland sin största flotta där, främst de strategiska kärnvapenbärande ubåtarna på Kolahalvön. Trots sin ekonomiska kris på grund av sjunkande energiexportpriser och västliga sanktioner med anledning av kriget mot Ukraina satsar Ryssland nu stora resurser på militär upprustning även i Arktis mot Nato, som påstås eftertrakta de ryska naturresurserna där…

Trots ökad spänning har Ryssland fortsatt samarbetet med väst inom arktiska organisationer, som inte behandlar militära frågor. Hösten 2015 blev Ryssland åter ordförandeland för två år i Barentsrådet (BEAC) med de fem nordiska länderna (och EU). I enlighet med sina egna behov ville Ryssland i rådet satsa på social och ekonomisk utveckling, infrastruktur och investeringar, medan hänsyn skulle tas till miljönormer och urbefolkningarnas intressen. Huvudprinciperna för samarbetet skulle vara förtroende, inklusive ”odelbar och inkluderande säkerhet”, transparens inklusive öppenhet (!), samt tradition. Genom Barentsrådet har Ryssland kunnat upprätthålla vissa officiella kontakter med de nordiska länderna och fått visst bistånd på det sociala och ekonomiska området, och man tackar för att flera hotspots på miljöområdet eliminerats.Läs artikel

Vad kommer efter Hornet? vasabladet.fi

Inför Finlands val av en ersättare för flyg­vapnets Draken och MiG-plan i början av 1990-talet fraktade­ de potentiella leverantörerna skåpbilsvis med ­dokument till Försvarsministeriet som ­underlag för beslutsprocessen innan man begärde in ­offerter…

Däremot är Gripen fortfarande något av ett oprövat kort och Sverige i desperat behov av referenser. Hittills har planet bara sålts till Brasilien.
F-35 i sin tur skulle stärka banden till USA och står för den nyaste generationen av flygteknik – på gott och ont. Avancerade egenskaper kommer med risk för barnsjukdomar. Det finns också plan som flyger ifrån F-35 som dessutom torde vara dyrast i sällskapet.
HS återger en anonym källa i regeringskretsar som säger att om två plan med likvärdiga egenskaper står mot varandra i finalen, så väger säkerhetspolitiken tyngre än priset.

En högst lekmannamässig bedömning räknar ut Hornet som gammal, Typhoon som osäker och ­Rafale som främmande fågel.

Valet skulle då stå mellan F-35 och Gripen. Läs artikel

Aggression – en begreppsfundering, Anders Björnsson

Tesen om ”Rysslands ökande aggressivitet” i Östersjöområdet är aldrig belagd och prövad. Ändå tas den numera för given i nästan all nyhetsrapportering och politisk debatt. Det är ett försanthållande som har karaktären av en trossats, av typen den obefläckade avlelsen. Alla vidare utläggningar hänger på den. Man gör till exempel inte reda för innehållet i begrepp som ”aggression” och ”aggressivitet”. Det kan rimligen inte vara det samma som militär upprustning, ty i så fall skulle man ju behöva beteckna varje steg som tas för att rusta upp den svenska försvarsmakten – om detta sedan kommer att ske är en annan femma – som en aggressiv handling.

Nej, militär styrka kan inte utgöra – eller ens ingå i – en definition av aggressivitet. Kanske är det en förutsättning för aggression? Ja, kanske. Men nog går det att tänka sig att någon beter sig aggressivt också i ett tillstånd av stor svaghet, i ren desperation, som en sista utväg eller som ett sätt att tilltvinga sig ett erkännande. Därmed inte sagt att det är ett givet framgångsrecept. I Syrien och Irak är det knappast styrkan som har triumferat.

Inte heller är det förnuftigt att utgå från att aggressivitet skulle vara ett naturligt stormaktsbeteende. En stormakt kan förvisso gå till attack, men den kan också visa återhållsamhet, känna sig nöjd med status quo, vara utmattad av strider eller mätt på redan gjorda framgångar (erövringar). Stormakter måste inte heller med nödvändighet råka i luven på varandra, och en konflikt behöver inte vara följden av aggressivitet men däremot av låt oss säga prestige eller av missförstånd. Det går mycket väl att ty sig till ett antal konfliktlösningsmekanismer på det internationella fältet, varav somliga redan är på plats, inom ramen för FN-systemet eller i form av bindande konventioner.

Också stormakter tvingas faktiskt att göra vinst- och förlustberäkningar!

Läs mer

Så blir Sveriges nya försvar – ska minimera riskerna, svd.se

Grenarna armé, flyg och marin flyttas från Högkvarteret i Stockholm till nya ledningsstaber i Mälardalsområdet. Försvarsmakten planerar en större omorganisation som ska ”fungera under angrepp”…

Med det skärpta säkerhetsläget i det nordisk-baltiska området och den ökade ryska aggressiviteten i Östersjöområdet ställs nu andra krav än tidigare på försvaret när inriktningen låg på internationella insatser. Av det skälet har ÖB Micael Bydén också inlett en översyn av ledningsfunktionerna…

Enligt nuvarande förslag flyttas ledningen för armé, flyg och marin ut från Högkvarteret i Stockholm och placeras på åtskilda platser. Läs artikel